Boknytt & Debatt.
Röda khmererna.
Peter Fröberg Idling
Historiska media
Parisstudenters blodbad i Kambodja
Massmord och svältdöd drabbade lilla Kambodja från 1975. Allt började i den småborgerliga intellektuella radikalismens globala centra – i de revoltröda, kullerstensromantiska studentkvarteren i Paris. Med gatubarrikader och kravaller upprorsåret 1968 och framåt till det röda sjuttiotalet.
Från den tiden följer författaren och Kambodjakännaren Peter Fröberg Idling kunnigt och väl berättat vägen till katastrofen i denna överskådliga knappt 200-sidiga bok. Den första på svenska om de mytomspunna röda khmererna och Pol Pots revolution i Kambodja.
Författaren förklarar den välmenande idealistiska framtidsutopins – och den “baktida” historiska guldålders-romantikens – urartning i folkmordsliknande helvete. En ambivalent dröm om en framtid baserad på Kambodjas förflutna storhet – manifesterad i de imponerande lämningarna av det forntida Angkor Vat-riket.
Vidare nämner han teoretiska intellektuellas torra avhandlingar som ovanifrån skulle tvingas på de vanliga oskyldiga människorna, gräsrötterna, massan, klasserna, folket och nationen Kambodja (mina ord).
Han berättar om de miljoner som hamnade i massgravar via svält, överarbete, terror, krig och politiskt motiverade mord. Och om ultravänstersnabb samhälls-omvandling som var utan dess like i sin inhumana radikalitet.
Det var en vision där människorna var medlen för en ny värld – istället för att en ny värld bör byggas av och för människorna, som är det socialistiska idealet, lägger jag till.
Trots åren som har gått är det intressant, spännande och fortfarande skrämmande att läsa om folkmordet i Kambodja. Speciellt i skuggan av dagens hänsynslösa imperialistiska ryska krig i Ukraina. En bra och lärorik bok, väl värd att läsa och ta lärdomar ifrån.
Ondskan föds i Europa
Men åter till ondskans födelse: Kambodjanska studenter läste på stipendium i den franska huvudstaden De inspirerades främst av den stora franska revolutionen 1789. Och de beundrade speciellt den store vänsterledaren Robespierres “folkvänliga”, men kompromisslösa revolutionära anda (han förespråkade terror mot de rika och kontrarevolutionära).
Så de unga kambodjanska studenterna glömde helt bort lärdomen från skräckgiljotinerna…Att revolutionen inte sällan – liksom på 1900-talet – åt sina egna barn (mitt tillägg).
De var unga idealistiska “goda” nationalister som sökte verktyget för att befria sitt land från den franska koloniala imperialismen. Tidigare den japanska, senare den amerikanska imperialismen, med USAs fasansfulla megabombningar av Kambodja (vilket nog skapade fanatism i det nationella motståndet som jag förstår det).
De fann befrielseverktyget i den globala kommunismen, som solidariskt stödde deras kamp. Samma i Vietnam, Laos och andra länder i Syd (då “Tredje världen”). Sovjet och Kina stod på kolonialfolkens sida, och stödde de nationella och sociala självständighetskrigen (dolt, och delvis. av egna stats-realistiska maktsjälviska machiavelliska skäl).
De som skulle bli de röda khmererna planerade redan som unga studenter en omvälvande revolution i hemlandet. Som i principfast självtillit skulle värna om Kambodjas nationella frihet och oberoende.
De lät ju bra tycker jag, men de undersökte inte vetenskapligt de klassmässiga socioekonomiska förhållandena i bondelandet Kambodja. Eller “Demokratiska Kampuchea” som det hette efter det att gerillan “röda khmererna” hade segrat totalt – i den sociala och nationella befrielsekampen mot den grovt korrupta och rått förtryckande USA-stödda överklass-regimen.
En sådan nödvändig politisk kartläggning av landets verklighet gjorde Mao Zedong, men alltså inte de röda khmererna, inflikar jag.
Detta fast de stod maoismen nära vad gäller dess självtillit, bonderevolution, kulturrevolution och “Tjäna folket-ideal”. Inte heller lyssnade de till Maos varningar för överdriven radikalism, som ju hade lett till kaos i Kina.
Ignorerar Maos varningar
De såg sin inhemska revolution som den mest radikala av dem alla, och en vägvisare och fyrbåk för resten av världens vänster (påminner om Perus ultramaoistiska gerilla Sendero Luminoso, den upplysta stigen, tänker jag).
I sin hybris blev de röda khmererna förnärmade när den lilla kambodjanska arbetarklassen vände dem ryggen, och därför förbjöd rörelsen fabriksarbetare från att bli medlemmar i sitt nationalist-kommunistiska parti (knappast marxistiskt…).
Istället satsade de på den stora bondeklassen – som Mao gjorde i Kina. Speciellt på fattigbönderna som Stalin under den stora tvångskollektiviseringen av bondejorden (knappast marxistiskt…).
Rörelsen påbjöd att partimedlemmarna skulle klä sig i bonde-majoritetens svarta kläder och “tala, sova, gå, stå, sitta, äta, röka, leka och skratta som de fattigaste av de fattiga”.
Själva hade den ledande utbildade “Parisfalangen” av den blivande kambodjanska landsbygdsgerillan rötterna hos välbärgad bondeklass. De hade ibland vietnamesiskt och kinesiskt påbrå. Hade släkt i Pnom Penhs borgerlighet, till och med i hovet kring prins Sihanouk.
De var själva ofta lärare och elever i huvudstadens skolor och rekryterade bland dem – i medelklassen. Diktatorn Pol Pot själv var gymnasielärare i Pnom Penh. Fast i propagandan var han gummiarbetare.
Helt riktigt hade de röda khmererna dragit slutsatsen att det vid sidan av klasskampen också fanns en social motsättning mellan den parasitära huvudstaden och den exploaterade landsbygdsbefolkningen. “Frukten växer på landet, men äts i staden”, formulerade de det.
Huvudstaden en parasit
Men slutsatsen av det teoretiska resonemanget blev till det megabrutala och totalt verkningsfrämmande beslutet att oorganiserat och ogenomtänkt tömma Phnom Penh. Och hänsynslöst driva stadsbefolkningen till “sina hembyar” för att odla ris. Rika som fattiga, arbetare som kapitalister.
Vägen dit kantades snabbt av lik – och snart även risfälten där sjuka och ovana stadsbor dukade under av det hårda monotona kroppsarbetet i tropisk värme (ett liv de vanliga bönderna jämt levde, min kommentar).
Alla skulle i det nya framtidssamhället ha samma kläder, samma pengar (eller helst inga,) och privata ägodelar var förbjudna. Tanken att allt privat ägande var anti-revolutionärt fick de kambodjanska parisiska student-revolutionärerna med sig från parisåren, där de läste den ryske prinsen och anarkisten Kropotkins arbeten.
Flertalet i Kambodja av år noll åt i gemensamma matsalar, allt ägdes av staten, man skulle inte säga “jag” utan “vi”, alla fick i en jordreform lika stora jordplättar. Det fullständigt klasslösa kommunistiska samhället skulle införas på rekordtid.
Var det socialism/kommunism? Nej, de röda khmererna framstår i boken och i rörelsens eftermäle snarare som extrema rurala (bondeinriktade) och historie-dyrkande statsnationalister. Socialismen däremot är ju i princip internationell, proletär och framtidsinriktad (mitt påpekande).
Inget i den teoretiska socialismen påtvingar heller likriktning i kläder, gemensamma matsalar och avsaknad av privat egendom. Heller inget påtvingat utplånande av individen, snarare tvärtom – så “vill” socialismen att ALLA individer ska få självförverkliga sig (tillägger jag).
Privat egendom förbjuds
Det är privat ägande av produktionsmedlen, kapitalistisk ekonomisk diktatur på arbetsplatserna som marxismen vill, och arbetarrörelsen ville, omvandla till folkägd och folkstyrd fabriks- och arbetsplatsdemokrati. Småföretag kunde vara kvar men ingå i den statliga planekonomin, förklarar jag och fortsätter:
Marxismen/socialismen kräver heller inte total jämlikhet i lön (eller i varor), snarare lön efter arbetsinsats. I en tänkt avlägsen framtid däremot – där hårda och monotona jobb mekaniserats, robotiserats, digitaliserats eller på annat sätt avskaffats – kan allt arbete bli positivt och kreativt.
Då kan man ha jämlika löner, när arbetet är en glädjekälla, inte ett måste för att finansiera det verkliga fria livet utanför jobbslitet. Så tänker gubbarna på mitt jobb om detta – och många andra arbetare.
En framtida verklighetsanpassad – inte millimeterrättvis – jämlikhet enligt den gamla devisen “Från var och en efter dennes förmåga, till var och den efter dennes behov” hör framtiden till (slut på min förklaring).
Helt i motsats till detta sa en av de röde khmerernas högsta toppledare, Khieu Samphan: “Så snart du tillåter privat ägande kommer en person att ha lite mer, en annan lite mindre, och då är de inte längre jämlika. Men om du inte längre äger något – han har noll och du har noll – då är det sann jämlikhet”.
Men det totalitära röda-khmer-samhället delades ändå in i gamla människor (bönder) och nya människor (mest stadsbor), där de förra fick mer mat. Sjuka blev utan mat. Och Pol Pot skaffade sig ett eget hus med egna vakter och eget hushåll.
Så var det med den ekonomiska jämlikheten. Och än värre med den politiska jämlikheten (båda ingår i verklig socialism, min betoning). Partiet/rörelsen styrde, partitoppen styrde, och som brukar ske om inte makten kontrolleras av folket – till slut bestämdes det mesta av herr kamrat ordförande ledaren (Pol Pot).
Förlorad verklighetskontakt
Som vanligen sker i denna situation så förlorade partitoppen verklighetskontakten. För höga produktionskrav på ris och annat ledde till att rädda lokala ledare skickade även delar av byns egna matförråd till statens tjänstemän.
Då höjde byråkraterna nästa år kraven på mängden ris att skicka i statsskatt, vilket byarna inte klarade av. Det tolkade röda khmererna som kontrarevolutionärt sabotage, och så började den i realsocialismen så vanliga jakten på fiender. Med läger, tortyr, avrättningar och paranoia.
Samma som skedde under det stalinistiska trettiotalet alltså, jämför jag. Egna misstag skylldes på påstådda undergrävande “folkfiender”. Gärna gamla leninistiska bolsjevik-veteraner som man ville göra sig av med i den råa maktkampen i partitoppen. I Sovjet som i Kambodja och Kina.
Jag ser det som evolutionärt grundat att vissa söker mer makt och resurser än andra. Fast lika mycket grundat i (1) Biologi är de flestas önskan om jämlikhet. Men har inte folkmajoriteten makten kan de inte heller kämpa sig fram till jämlikhet – och därmed byta elitism mot egalitarism.
(2) Kultur hade också sin roll i de enpartistyrda centralistiska real-socialistiska länderna Kambodja, Laos, Vietnam och Kina. Kina och Vietnam är konfucianskt präglade, Kambodja och Laos buddhistiskt präglade. I grunden religiöst tänkande som detta levde och lever kvar i form av ett auktoritärt odemokratiskt arv (trots att religion som sådan ofta bekämpas).
En buddhistisk ideell osjälvisk anti-individualism, och en dithörande andlig antimaterialism, präglade dock röda khmererna. Många hade varit munkar några år, och/eller gått i munkskolor). Hela kulturen var ju också inpyrd i Buddhas lära.
I linje med det odlade man en (3) Politik av förvriden marxism och där “hade klasstillhörighet inte med ekonomiska villkor att göra”. Med individuell ansträngning, insikt och upplysning kunde man i sann buddhistisk anda ”utveckla ett korrekt proletärt medvetande”.
Buddhistisk fernissa
Under den fridsamma buddhistiska fernissan turisterna charmas av i lugna Kambodja finns ett äldre mer aggressivt och folkligt karaktärsdrag, som i revolutionen och i kriget kom till uttryck i grymheter mot motståndarna och civila bönder på båda sidor under inbördeskriget, förklarar författaren.
Dit hör den ohyggliga gamla kambodjanska sedvänjan att äta sin fiendes lever (!), förklarar Peter Fröberg Idling. I en stat utan rättssäkerhet lockas en att ta lagen i egna skoningslösa händer.
Liksom även senare i bygget av det nygamla Kambodja – en tänkt uppdaterad bakåtblickande framtidsversion av den nationella stolthetens Angkor Vat.
De röda khmererna var främst extrema nationalister gentemot fransmännen, japaner och arvsfienden Vietnam, som historiskt hade ockuperat det rika förr kambodjanska Mekongdeltat. Vietnam sågs som ett existentiellt hot mot den kambodjanska nationen.
Fattigbönderna fick rollen som de renaste revolutionärerna och nationalisterna. Det nya samhället skulle tillämpa “självtillit” men fick i hemlighet stort bistånd från Maos Kina (samma lögn i Nordkorea, mitt påpekande).
Man såg bakåt i tiden och inspirerades av det stora mäktiga “djungliga” turistomsvärmade Angkor Vat-riket, vars imponerande ruiner “förhäxade” de blivande röda khmererna vid ett skolbesök där. Väckte deras unga stolta patriotism och historiehyllande.
Nutida högteknologisk arkeologi med helikoptrar plus djuplaser, som tränger igenom djungeln, har påvisat ett avancerat medeltida khmerrike med tempel, vägar, städer, kanaler och enorma vattenreservoarer för torrperioder i jordbruket.
(Samma i Mayariket, och av egen erfarenhet som volontär i Bolivia vet jag hur Andernas urbefolkning“indianerna” berättigat hänförs av det mäktiga inkariket – en diktatur med välfärd. De lärde av historien, vilket man inte kan göra med
framtiden, menade de tänkvärt).
Rasistisk högernationalism
De röda khmerernas etniska historie-bakåtblickande nationalism tog sig uttryck i att man utvisade de hatade och (med rätta ansåg man) fruktade vietnameserna (de historiska arvsfienderna, plus i mindre grad thailändarna).
Kulturmord drabbade dessutom kineser, muslimer och andra minoriteter via kambodjansk homogeniserande likriktning av den nationella kulturen (där även buddhistiska traditioner blandade med revolutionära inslag ingick).
För Pol Pot var socialism synonymt med att “försvara landet och bevara den kambodjanska rasen för all framtid”. Snarare var röda khmererna alltså rasistiska högernationalister som jag ser det.
Och på slutet slängdes det socialistiska inslaget i rörelsen ut, och Pol Pot meddelade att röda khmererna skulle bli en nationalistisk kamporganisation. En tvärvändning, djupare var inte det röda tänket. Pol Pot sa:
–Vi valde kommunismen för att befria vårt land. Vi hjälpte vietnameserna, för de var kommunister. Men nu krigar kommunisterna mot oss. Därför måste vi vända oss till västmakterna och slå in på deras väg.
Som författaren påpekar ligger nog också en ungdomlig student-radikalism och idealism bakom tron på en snabb kompromisslös och djupgående rättvise-revolution, som skulle slå (den trötta vuxna?) världen med häpnad.
Ungdomlig studentradikalism
Och lika snabbt kunde studentradikalerna byta politik, precis som i Sverige och andra länder. Speciellt sedan ett rött sjuttiotal efterträddes av ett nyliberalt åttiotal och “eftertankens kranka blekhet” (min iakttagelse).
Själv var jag ung maoistisk arbetare på sjuttiotalet, och jag trodde stenhårt på “de fem stora” socialistiska ideologerna: Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao. Det kulturrevolutionära Kina och de nationella befrielsekrigens Vietnam, Kambodja och Laos var mina stora hjältar.
Och så hamnade de i krig med varandra! Och att äkta socialistiska arbetar-bonde-stater kunde kriga med varandra, det var helt omöjligt i min världsbild. Jag lämnade bedrövad marxismen-engelsismen-leninismen-stalinismen-maoismen.
Bakom den vänsterideologiska östasiatiska fasaden av proklamerad socialistisk internationalism dolde sig även maktkamp, krig, statlig machiavellisk realpolitik, och sekelgamla etniska, kulturella och nationella hatkänslor folken emellan (lästips “Pol Pot” av Philip Short)
Jag lämnade min Mao-dyrkan
De hela ledde till nya klassamhällen, nytt förtryck, nya diktaturer, ny ojämlikhet. Och de röda khmerernas ytliga felaktiga tillämpning av “marxism-maoism” bör slå alla med häpnad som ett fullständigt misslyckat totalhaveri!
Jag ser däremot ingen anledning till att sluta använda Marx och Engels positiva lärdomar, och leninismen-stalinismen-maoismens negativa lärdomar. Kampen går vidare. Historien rullar på, nya strider väntar världens arbetarklasser, folk, och nationer.
Världen är ännu ung. Och äkta verklig socialism med politisk och ekonomisk vardagsdemokrati är fortfarande en önskvärd och lovande framtidsvision för världens arbetare och folk.
Hans Norebrink,
ex-maoist och demokratisk vänstersocialist
# En fråga: Varför de röda khmererna dödade (direkt och mest indirekt) är ganska bra förklarat (fast hur kunde de så brutalt omsätta sina teorier i människoföraktande praktik?).
Däremot fattar jag inte varför så många bönder slogs för dem. Rojalism när prins Sihanouk var allierade med röda khmererna. Nationalism mot bombande USA och mot den gamla fienden Vietnam. Socialt mot skatter och korrupta statstjänstemän.
Det är delförklaringar. Men den kanske vanligaste orsaken fattades: godsägare och feodalism. De flesta var ju självägande bönder och ny mark fanns.
Min jämförelse: Che Guevara valde sydöstra Bolivia för sin planerade sydamerikanska revolution. Men småbönderna var självägande, och ville inte ansluta sig till gerillan (förrän 25 år senare när Ches död uppmärksammades i den lilla byn La Higuera där han sköts i skolan. Fulla bondpojkar frågade mig om jag kunde skaffa vapen till revolution. De dunkade sig på framsidan och sa: “Här är ett bröst som kan ta kulor!”).