Debattören Hans Norebrink framför i detta inlägg på Symposium sina funderingar kring solidaritet, internationalism, nation och migration.
SD är “nationalister” som gör sitt sämsta för att söndra nationen mellan nya och gamla svenskar. De är alltså egentligen anti-nationalister som splittrar det svenska folket!
Det är ett undergrävande arbete i en tid då arbetarklassen och folket måste stå enade inför den hotfulla framtiden; klimatkris, miljökris, ekonomisk kris, energikris, krig, skenande ojämlikhet, en skamfull fattigdom som börjar drabba vanligt folk, och ett skriande behov att ersätta den farliga omöjliga tillväxtkapitalismen med ett alternativt, hållbart, socialt och ekologiskt samhällsalternativ.
Som det nu är menar det internationella energiorganet IEA att mänskligheten med nuvarande planer kommer att misslyckas att hålla den globala uppvärmningen till nödvändiga högst 1,5 grader över förindustriell nivå. Vi går snarare till katastrofala planetfarliga 2,5 grader…
Mamma höna (SD) och de blåbruna kycklingarna (M) (KD) (L) för trots detta en populistisk politik för lägre bränslekostnader. Enligt undersökningar ska åtminstone sd och kd:s politik öka koldioxidutsläppen. Och inför klimatet och andra ödesfrågor väljer alltså de fyra borgerliga partierna att dra upp ett udda förslag om återvandring…
Trump-politik
Jämför med USA där så kallade nationalister, vita rasister och Trump-fanatiker delar nationen i två hälfter – vita och icke-vita. När även det landet har mycket viktigare problem att lösa än medborgarnas hudfärg och senaste ursprung. Och dessutom är ju 98 procent av det amerikanska folket invandrare (resten “indianer” och inuiter).
Låt oss även titta på minilandet Libanon som enligt egna uppgifter härbärgerar 2 miljoner flyktingar. De har ett program för frivilligt återvändande till krigets och diktaturens Syrien. Regeringen i Beirut räknar med att 15 000 syrier i månaden ska återvända hem. Hittills har ynka 200 familjer valt att återvända…
Så hur realistiskt är det att flyktingar i Sverige skulle vilja återvända till ett Mellanöstern med diktaturer, brott mot de mänskliga rättigheterna, etniska, religiösa och politiska konflikter, kvinnoförtryck och fattigdom? Det var ju därför de kom hit, och inget har ändrats till det bättre i deras forna hemländer.
Klart att många vill fly från dessa misslyckade stater. Som vi i Europa gjorde när vi var fattiga – vi flydde till USA. 1 miljon svenskar (en femtedel av befolkningen) flydde-emigrerade till Amerika, bort från “fattighuset” Sverige. Däribland min farmor och farfar.
Att folk flyr från Asien och Afrika till Europa är därför högst förståeligt. Det är vårt fel att vi tagit in fler invandrare/flyktingar än vi har lyckats få i jobb, få i vettigt boende, och få i språkträning med svenska arbetskamrater, grannar och vänner. Fått integrerat dem, gett dem chansen att bli nya svenskar (vissa grupper har fått jobb, andra inte).
Ändå är ju förutsättningarna goda. Såväl gamla som nya svenskar som skaffar sig en kortare praktisk utbildning har en lysande arbetsmarknad framför sig – det finns jobb där. Varför sker inte detta i stor skala?
Vårt misslyckande
Vad gäller integrationen har vi gammsvenskar i stora drag misslyckats. Och därför bör vi, anser jag, i ett tag framåt ha ett fortsatt lågt flyktingmottagande så att nysvenskarna hinner integreras/assimileras i Sverige. Låg migration ger bättre integration i nuläget. Speciellt om våra blivande medborgare sprids över landet – bort från invandrartäta förorter och utsatta ghetton.
Egoistiskt tar vi också in utbildade utlänningar som vårt näringsliv behöver – men är inte det självisk hjärnflykt till oss. Fattiga länder kostar på deras utbildning och så får vi orättvist nytta av dem?
Ytterligare ett argument: Eftersom de fattigare befolkningarna i världen är lika kapabla som vi, så kan de lika väl som oss utvecklas från armod till välfärd. Men vem ska utveckla landet om alltför många utbildade, unga och fattiga flyr till väst? Gör vi dom inte en otjänst genom att indirekt locka dem hit?
Vi vanliga människor har inte en obegränsad solidarisk vilja att hjälpa fattiga länder och dess flyktingar. Därför bör vi ge den begränsade hjälpen på effektivaste sättet. Och det är i de flesta fall på plats. Mindre flyktingmottagande och mer bistånd alltså – 2 procent i bistånd borde vi mäkta med.
Men då jag själv arbetat som volontär/biståndsarbetare (med urfolk/indianer i Bolivia) är jag misstänksam mot bistånd som ett slags “vänstrig” kulturimperialism. Men nu har Rysslands krig mot Ukraina givit oss ett intressant prejudikat att hänvisa till:
Det är “tillåtligt” att bojkotta en anfallande stat, och ge pengar och vapenhjälp till försvaret i den ockuperade staten. Det gick inte förr då Vietnam invaderades, ockuperades och hänsynslöst sönderbombades av USA-imperialismen. Vi äldre minns vietnamesiska barn brinnande av jänkarnas napalmbomber över risfältens bondbyar.
Ukraina nu Västsahara sen
Så när Ukraina har vunnit sitt nationella oberoende, så räknar jag med att (bistånds)pengar och frikostiga vapensändningar kommer att gå till det halvockuperade Västsahara. Och att den anfallande diktaturen Marocko och dess rojalistiska, ekonomiska och politiska elit utsätts för kraftfulla sanktioner, bojkotter, och ett slut på Sveriges och EU:s ekonomiska band med kungaförtrycket (och dess illegala exploatering av västsahariskt fiske och fosfat).
Då kan verkligen “hjälpa på platsen”, och politiken att satsa mer på biståndspengar än på flyktingmottagande, göra verklig nytta för att undanröja grundorsakerna till bristen på demokrati, utveckling, och nationell frihet i Syd: Att vi stöder folkens egen kamp för att befria sig från de som exploaterar de arbetande klasserna och nationen.
De ovan nämnda förslagen på verkligen radikalt stöd till frihetsälskande folk är bättre och effektivare än passivt flyktingmottagande. Men det vore inhumant, orealistisk och ineffektivt att starta ett program för “frivillig återvandring”. Som fallet Libanon visar skulle få nappa på detta “erbjudande”.
Och vilket budskap sänder det till den fjärdedel av den svenska befolkningen som har invandrarbakgrund? Att de är oönskade, att vi vill bli av med dem, att vi inte ser dem som en potentiell tillgång för Sverige, att vi inte tror att de kan integreras i vårt gemensamma land, att de inte kan bli eller accepteras som svenskar om de så vill.
Verkligen ett förödande slag mot den ömsesidiga integrationen och assimilationen mellan in-födda och in-vandrade svenskar. Återvandring är verkligen en förödande misslyckad återvändsgränd.
Den kontraproduktiva politiken kommer enbart att underminera och förstöra för de positiva antirasistiska krafter som vill integrera och ena Sverige, ena arbetarklassen, ena alla svenskar oavsett var de är födda.
Hans Norebrink, arbetare med invandrarbakgrund (far född i Nordamerika).
- Återvandringsprogram har funnits tidigare. Som när latinamerikanska flyktingar fick hjälp att återvända sedan deras hemländer fått demokrati – vilket var positivt. Att däremot idag uppmuntra människor att återvända till de brutala diktaturerna i Mellanöstern är negativt.
- Utrikespolitiska institutet (UI): “Ett par hundra tusen unga, ofta välutbildade iranier beräknas varje år lämna landet på jakt efter ett bättre liv i Europa eller Nordamerika.”