JAKOB PETTERSSON
Det gick inta att ta miste på den förfärade och skenheliga tonen när trollhögern upptäckte Ung Vänsters principprogram, som sedan länge har inkluderat ett “kommunistiskt” samhälle som sitt slutmål. Som vanligt kommer kraven, från vänster och höger, att Vänsterpartiet (och Ung Vänster själva) skall “ta avstånd”, en term som ersatt förmågan att självständigt formulera åsikter i det postmoderna Sverige.
Så vad är det egentligen som vi ska ta avstånd ifrån?
Att “ta avstånd” handlar sällan om något annat än att försäkra borgare och ängsliga Aftonbladet-skribenter om att vi på vänsterkanten inte är så särskilt farliga. Det handlar, som vanligt, om att plocka billiga politiska poäng som knappast har något med den praktiska politiken att göra. Vi kan vara övertygade att de högertroll som leker journalister och förtroendevalda förmodligen inte är särskilt ärliga i sitt fördömande. Med detta sagt är det inte så att avståndstagande i princip saknar värde. Om det råder någon oklarhet inför att en politisk aktörs goda intentioner, kan ett avståndstagande också vara ett klargörande.
Om nu Jan Ericson och resten av de som drevade hade läst hela principprogrammet hade förmodligen inget klargörande varit nödvändigt – Ung Vänster klargör utan tvetydighet att de vill försvara och förstärka de fri-och-rättigheter som vunnits i Sverige och världen över. Om vi ger dem att de förmodligen förstår att Ung Vänster inte är i stånd eller har planer på att implementera en kommunistisk enpartistat, kan vi då fråga oss – vad, eller vilka är det då vi alla skall ta avstånd ifrån?
Svårigheterna med att reducera kommunismen till enbart den officiella politiken som drevs av Sovjetunionen och dess kopior börjar omedelbart. Det visar sig att bakom nästan varje kamp för yttrandefrihet, pressfrihet, organisationsfrihet och allmän rösträtt i Europa står kommunismens spöke och härjar. De tidiga kommunisterna kämpade hårt mot 1800-talet och 1900-talets halvfeodala tyranniska monarkier och auktoritära låtsasdemokratier för att ge alla rätten till dessa friheter som idag ses som självklara. Som historikern Lars T. Lih har sagt, har vi kommunisterna och socialisterna att tacka för de friheter som idag ses som “liberala.” Dessa tidiga rörelser kallade sig inte nödvändigtvis kommunister (“socialdemokratin” hade en annan innebörd vid det tillfället) men de trodde alla entusiastiskt på ett kommunistiskt samhälle. Karl Kautsky, som både grundade modern revolutionär socialism och socialdemokratin i Europa, skrev fram till första världskriget entusiastiskt om ett kommande klasslöst samhälle. Är det dessa “kommunister” vi skall ta avstånd ifrån? Skall vi då också ta avstånd från de friheter de offrade liv och lem för?
Eller är det de kommunister som var de enda som “tog avstånd” från det sanslösa blodbadet under första världskriget, som emot de officiella socialdemokratiska ledningarnas fega nationalism valde att säga nej till massmordet?
Även en inblick i Sovjet skapar svårigheter över vilka kommunister det egentligen är vi skall ta avstånd ifrån. Ta bolsjeviken Trotskij och hans kamraters Vänsteropposition, som förgäves kämpade för en fördjupad demokrati i enpartistaten, och som resultat fick fly landet, för att till slut mördas. Och bortom dem, vet vi att de som mördades i Den Stora Terrorn var de gamla Bolsjevikerna, vars vision av kommunismen inte delades av honom. Är inte ett avståndstagande från dessa Stalins offer på sin plats, eller ser vi dem enbart som naiva idealister?
Efter Sovjetunionen blev modellen för hur en revolution skulle se ut, exporterad runt omkring i världen, och gavs som en modell för samtliga socialistiska strömningar, eller vem som helst som ville ge sin rörelse legitimitet. Vid den tiden hade Sovjetunionens ledare tagit effekterna av revolutionen och gjort dem till intentionerna – en kvävande diktatur hade enligt dem alltid varit poängen med hela revolutionen. Även detta hindrade inte självdefinierade kommunister att kämpa för frihet och rättvisa världen runt. Under andra världskriget utgjorde de mest effektiva kämparna mot Hitler och hans hallickar självdefinierade kommunister, som organiserade partisanrörelsen och offrade sitt liv i kampen mot fascismen.
Denna fascism dog aldrig efter andra världskriget, som vi så ofta får höra. Den överlevde i Spanien och Portugal, och återuppstod med västerländskt stöd i Grekland. Där torterades och fängslades människor som kallades kommunister, men de var inte enbart offer. I alla dessa platser var det ideologiskt drivna kommunister som med stora uppoffringar kämpade för regimens fall. Skall vi förstå det som att dessa diktaturer hade fått stå kvar, för att de som bekämpade dem var kommunister?
I samma veva såg man över hela den så kallade “tredje världen” nya frihetsrörelser. En av dessa var det Indonesiska Kommunistpartiet, som då var den tredje största kommunistiska rörelsen i världen. De följde inte Sovjet eller Kinas linje, utan kämpade fredligt och demokratiskt i öppna val. Läser man Vincent Beavins “The Jakarta Method” får man se vad som motiverade dem – inte en Machiaveliansk plan för att sno åt sig makt och underkasta folk, utan drömmen om en värld som där de kunde leva fritt, utan nöd och hunger. Deras öde var tragiskt. USA hjälpte till att organisera en militärkupp, och den nya regeringen gjorde det till sitt uppdrag att utrota dessa frihetskämpar. Mellan 500 000 och 3 miljoner människor dog i en massaker som pågick mellan 1965-1966, och de som överlevde har fortfarande inte fått erkännande. Jag, för min del, vägrar att “ta avstånd” från deras minne, och kämpar istället för att hedra det.
Det är inte bara i historiens gömda korridorer vi kan hitta folk som kämpar för allas vår frihet och kallar sig själva kommunister. När den indiska Hindufascisten Narendra Modi ger sig på bönder och fattiga, där bönder har begått massjälvmord i desperation, har kommunister organiserat den största mass-strejken i världens historia. Här finns återigen ett rätt, och ett fel – om vi tror på människans rätt att leva ett värdigt liv, måste vi ställa oss sida vid sida med kommunisterna.
Vi kan ge fler exempel, men poängen är att vi måste veta vad ett avståndstagande innebär. Ber du mig ta avstånd ifrån diktaturer, dogmatism, terrorism och underkastelse gör jag det gladeligen och med entusiasm. Men ber du mig att ta avstånd från alla dem som historiskt och för närvarande kämpar för en bättre framtid, ett samhälle utan krig, fattigdom och orättvisa, då avböjer jag mig bestämt.
Det finns en debatt att ha om begreppets användbarhet, och även det klasslösa samhällets praktiska möjlighet. Idag kallas rörelsen mot klassamhället främst socialism, och det kanske är en bättre term för vad vi menar. Men när vi entusiastiskt avfärdar dem som har modet att våga drömma om något bättre för att de är okänsliga nog att använda fel ord, avfärdar vi också våra egna drömmar.
Jakob Pettersson
20210220