Karolinska Institutets (KI) uppmärksammade beslut i november 2021 att sluta att hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent (hyllnings)utställning och namn på vägar och salar har inte gått obemärkt förbi i den akademiska världen.
Även i finska media pågår en diskussion men då gäller det skallarna som Gustaf Retzius och medhjälpare tog hem från finska ödekyrkogårdar. Den 4 juli 1873 kommer alltså tre svenska medicinare och forskare från Stockholm till Åbo med ångaren Constantin.
Det är docenten Gustaf Retzius (1842 – 1919) och läkarna Christian Lovén och Erik Nordenson. Uppdraget är att i rasbiologisk anda mäta skallar på tavastlänningar, savolaxare och karelare. Gustaf var son till den kände rasteoretikern Anders Retzius (1796 – 1860) som hade konstruerat ett “skallindex”. Båda far och son verkade på Karolinska institutet. Man kan förmoda att fader Retzius fungerade som någon form ”projektledare” för gruppen.
Skallmätning som vetenskaplig metod var på modet och ansågs evidensbaserad. Den levde kvar som metod långt in på 1900-talet och beskrivs bl.a. i filmen Sameblod.
De svenska forskarna kom att stanna i Finland i tre månader. Vid återkomsten till Stockholm hade de med sig ett antal människoskallar från olika orter i Finland som tills nyligen förvarade i papplådor på Karolinska Institutet. Nu är skallarna återbördade till Pälkänä.
De svenska forskarna sökte stöd för hypotesen att svenskar var högre stående och att finnar och “kortskalliga” var tröga, lågbegåvade och missmodiga.
Detta skulle bekräftas via skallmätning. Svenskarna skulle påbörja sitt projekt på fängelset i Tavastehus. Fångarnas olika bakgrund var dock störande för det vetenskapliga projektet så färden gick vidare till Tammerfors. Även där var svårt att hitta renrasiga finnar så man sökte sig ut på landsbygden.
I Pälkäne sydost om Tammerfors hittar forskarna vad de söker. En förfallen kyrka där kyrkgolvet hade brutits upp och blottlagt gravar och kistor. Det vetenskapliga “bytet” blir 55 kranier. Resan går nu vidare i optimistisk anda till Karelen. Gruppen gör skallmätningar på 91 levande människor under allmänna hälsogranskningar vid tingsdagar där bönderna samlas som under höstmarknaden i Viborg.
I minutiösa kolumner antecknas skallmått, färg på hår och ögon, ända fram till listans femtiofemte mått som var bröstvårtornas afstånd från varandra.
Det hade varit en stor hungersnöd i Finland 1866- 1868. I ett torp fick Retzius och hans expeditionsmedlemmar smaka på barkbröd som bestod av 1/3 råg och 2/3 bark. Även bastubad ingick i upplevelsen.
Namn och siffror på alla mätta publiceras också på franska för världsutställningen i Paris 1878 som tydligen var en “marknadsplats” även för vetenskapliga “bedrifter”.
De finländska skallarna hade också förvisats vid det allnordiska studentmötet i Sverige 1975. Den finländska tidningen “Suometar” skriver om “den förträfflige doktor Retzius” och hans vetenskapliga bedrifter. Tidningen ansåg dock att det var en skam att Finland självt som “ett bildat land” inte tog vara på samlingen.
Oberoende av skallmätning konstaterade Anders Retzius 1873: “Tavastlänningen är ej vacker, bland tusende kvinnor kan inte en enda betecknas som skön.”
Sonen Gustav skrev 1876 i den vetenskapliga rapporten 1876: ”Ett sjutumshuvud hade tavastlänningen i snitt, kortare på höjden än svenska och germanska skallar.”
Gustaf Retzius kom sedan att göra en lysande vetenskaplig karriär. Han var en av Sveriges mest kända och respekterade personer. Han levde i en tid då naturvetenskapen och medicinen gjorde stora framryckningar. Han hade fått en auktoritär och stenhård uppfostran hos fadern Anders.
Fortsättning följde i skolan. I sina memoarer skriver Gustaf hur han som sjuåring omöjligen kunde lära sig rabbla 53 latinska verb med objektiv i dativ. Trots pedagogik i form av prygel kunde de infernaliska latinska verben inte fastna – fastna gjorde emellertid avskyn för utdöda språk. Latinet var en plåga för unge Gustav. Även tyska språket var en terror. Långt in i ålderdomen drömde Gustaf Retzius mardrömmar om en satanisk magister som med rotting i hand satte skräck i eleverna.
Gustaf Retzius var besatt av hjärnor och skallar. Skallmått togs från svenska rekryter, finnar och samer och egyptiska mumier. Det vetenskapliga värdet konstaterades i efterhand vara lika med noll. En viktig slutsats visa emellertid Gustaf Retzius arbete. Inga elitistiska eller rasistiska slutsatser var möjliga att dra.
Gustaf Retzius och hans hustru Anna Hierta, som var dotter till publicisten och Aftonbladets skapare Lars Johan Hierta, var ett dåtida “Powerpar” med hög kändisfaktor.
Gustaf Retzius avled 1919 och donerade sin egen hjärna till forskningen. Den simmar runt i en spritburk på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet. Samma år som han avled köade människor utanför Konstakademin i Stockholm för att se Herman Lundborgs 700 porträttbilder av vanliga svenskar från norr till söder.
Budskapet var att människor i Sverige behövde lära sig förstå betydelsen av rasskillnader. Utställningen turnerade sedan vidare och drog fulla hus även i Uppsala, Göteborg, Visby och Gävle . Det besökaren fick se var ansikten. 700 fotografier på det enligt Lundborg menade var olika ”rastyper” i Sverige: svenskar, finnar, samer, valloner, judar och zigenare, tattare – och så förstås de som var rasblandade.
Herman Lundborg lyckades trots många försök aldrig bli vän med Gustaf Retzius trots att man rörde sig inom samma rasbiologiska fält. Lundborg gjorde också “skallmätningsexpeditioner”, främst i Lappland.
De finska skallarna berör fortfarande. Nu kräver en grupp sverigefinländare att de ska återlämnas. Dialog pågår med Karolinska Institutet.
Rolf Karlman