Jag tittar ofta på naturprogram på TV och förundras över alla konstiga varelser det finns på vår planet.
Igår var det ett program om havssköldpaddor. Honorna gräver djupa gropar på sandstränderna där de lägger sina ägg. Det kan röra sig om hundratals ägg per hona. Sedan fyller de igen de djupa groparna med sand.
60-70 dagar senare kläcks äggen. Enorma mängder pyttesmå sköldpaddsungar kravlar upp ur sanden för att snabbt som attan ta sig till havet där de försvinner ut bland vågorna.
Många kommer inte så långt, De fångas och blir mat åt fåglar, stora krabbor och andra djur, som ju också ska leva.
Kanske därför honorna lägger så många ägg. Att i alla fall några ungar ska överleva och uppnå könsmogen ålder så att livet för dessa havssköldpaddor kan gå vidare.
Efter flera decennier blir de könsmogna. De återvänder då till exakt den strand där de en gång föddes för att lägga egna ägg.
Cirkels är sluten.
Det märkliga är hur dessa sköldpaddor hittar till den strand där de föddes flera decennier tidigare. Havssköldpaddor kan bli upp till 100 år gamla.
Men så kommer forskare och sabbar alltihopa med sina teorier om att sköldpaddorna känner av jordens magnetfält. Att det är därför de hittar tillbaka till exakt samma strand som de en gång kläcktes på. Alltså nån slags magnetisk inbyggd GPS.
Kan man inte få ha några drömmar i fred?
PS. Visste höstlövet hur det skulle falla för att landa på den rödbruna trädsvampen, som effektfullt sitter vid den gröna trädmossan, så att det hela skulle bli en perfekt färg- och form-komposition som skulle behaga den estetiska människan – homo estetikus.
Rolf Waltersson
Lästips:
- Havssköldpaddor – Världsnaturfonden WWF