Om man som fotograf vill experimentera genom att lägga ihop två (eller flera bilder) till en bild finns det olika knep och trix.
På den tiden man fotade med (svartvit) film kunden man lägga ihop två bilder till en när man kopierade. Man placerade två negativ i förstoringsapparaten så fick man en dubbelbild på fotopappret. Eller så exponerade man ett negativ i taget på samma fotopapper. Då kunna man styra slutresultatet bättre genom att välja olika exponeringstider för respektive negativ.
Ett annat sätt var att exponera samma bild två gånger i kameran genom trycka ner återspolningsknappen så att man kunde spänna slutaren igen utan att filmen drogs fram. Då fick man två bilder på samma filmruta.
När man fotade med diafilm var ett sätt till dubbelbilder att montera två diabilder i samma diaram.
Med de moderna digitala kamerorna är det betydligt enklare. På många kameror finns en funktion som gör att kameran automatiskt lägger ihop två bilder till en bild.
Jag ska visa några exempel på hur jag har gjort dubbelbilder.
Den svartvita bilden, som jag kallar “Bergtagen”, består av två svartvita negativ. Det är en bild på ett grimaserande ansikte. Den andra bilden är närbild på berg i ett stenbrott. Genom att kopiera de båda negativen på ett och samma fotopapper blev det “Bergtagen”.
Sedan några dubbelbilder från diafilm där jag monterat två diabilder i samma diaram. Det är bilder på ansikten som jag fotat mot olika “neutrala” bakgrunder, till exempel blå himmel eller mörk vattenyta. Strukturerna har varit kartlav från berghällar, spruckna stubbar och annat.
Till sist är det ett antal bilder med digitalkamera som är dubbelexponeringar direkt i kameran. Med den ena kameran får man chansa, som att “skjuta från höften”, eftersom man inte ser var i motivet den andra bilden hamnar i förhållande till den första exponeringen.
I den andra kameran ser man lite svagt den första bilden i sökaren så att man lättare kan sikta in var den andra bilden ska hamna.
Men båda sätten är lite slumpartade. Med lite övning kan man säga att det är 50-75 procent “skicklighet”. Resten är turen som avgör om slutresultatet blir till belåtenhet.
När jag gjort mina digitala dubbelexponeringar har jag använt mig av “modeller” som var en ansiktsmask i trä och ett par små decimeterhöga dockor föreställande troll. Dessa har jag lagt ihop med olika “strukturer”, till exempel rotvältor, stubbar, bark, mossiga stenar, gamla döende ekar och liknade naturmotiv.
Först tog jag en bild genom att placera “modellen” på rätt plats. Sedan tog jag bort modellen och tog ännu en bild på bara bakgrunden.
Till bilden med Sundbyholms slott med skulpturen Maj i förgrunden har jag fotat närbild på slottets stensockel som “struktur”.
Ett vanligt sätt numera är att lägga ihop flera bilder till en i Photoshop eller något annat bildbehandlingsprogram. Men det har jag inte sysslat med.
En som gjorde så för ett antal år sedan var naturfotografen Terje Hellesø som blev berömd för sina fantastiska naturbilder där han fångade både mårdhundar, grävlingar och lodjur på bild. Och han berättade om sina upplevelser vid sina möten med djuren i vildmarken. Bilderna var så bra att han utsågs till Årets naturfotograf 2010.
Men så avslöjades att bilderna inte var äkta. Han hade fuskat genom att i efterhand monterat in djuren i sina bilder. Då var det inte lika roligt längre och han ställdes i skamvrån med dumstruten på huvudet.
För egen del kan jag knappast anklagas för fusk eftersom jag berättar hur jag fuskat med mina bilder.
Lästips:
- Hellesø: “Det är mig själv jag lurat mest” – SvD, 23 september 2011.
- Årets naturfotograf Terje Hellesø anklagades för fusk – Fotosidan, 31 augusti 2011. Där kan ni se en av dessa fuskbilder med ett lodjur.
Rolf Waltersson
