Framtidens jobb kommer att bli den centrala konflikten i svensk politik under det kommande decenniet och arbetsmarknadens parter kommer att ställas inför till synes oöverstigliga hinder.
Bland nyliberalismens anhängare finns det krafter som hävdar att om vi skall kunna behålla vår konkurrenskraft och skapa nya jobb, krävs det att människor accepterar lägre löner, sämre utbildningsmöjligheter och mindre trygghet för att finansiera sänkta skatter.
Som Socialdemokrater och Reformister vill vi däremot att samhället höjer sin ambitionsnivå och investerar för framtiden. Jag vill att ordet solidaritet dammas av och den allt mer egoistiska utvecklingen i vårt samhälle bryts. När medelklassen får det sämre och halkar ner på samhällsstegen, vad händer då med dem som redan tidigare är utsatta och lever i marginalen? Hur blir dessa hjälpta av ett samhälle med allt svagare sociala skyddsnät?
Det görs gällande att Sverige åter måste bli en industrination, att vi måste skapa bättre möjligheter för att fler idéer blir till varor eller tjänster som ger nya jobb i Sverige. Jag hävdar dock att vi behöver tänka nytt och fokusera på arbetets värde i högre utsträckning. Vi borde fråga oss om det finns någon mening i att till varje pris fixa fler jobb utan framtidsutsikter. Den ojämna sysselsättningsgraden mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden kan utjämnas genom att männen arbetar färre timmar. Många menar också att högre utbildning bidrar till minskande arbetslöshet trots att det redan i dag finns horder av högutbildade ungdomar som saknar arbete. Frågan som borde ställas är om vi inte solidariskt måste dela på jobben. Istället för att höja pensionsåldern och tvinga sjuka ut på arbetsmarknaden borde vi kanske sänka pensionsåldern, förlänga semestern och korta ner arbetstiden.
Vi måste tänka nytt när det gäller idén att skapa jobb. Ständig effektivisering gör att antalet arbetstillfällen minskar. Vi måste våga trappa ned, dela på de jobb som finns och skapa mer ledig tid. En fråga som onekligen ställer sig är – har lönearbete något egenvärde? Personligen tror jag att det är föga nyttigt att stiga upp i ottan och göra sådant man inte skulle göra om man inte fick pengar för det. En tysk filosof uttryckte det så här redan på 1800 talet “Arbete är det nödvändiga onda i samhällets tjänst”. Låt oss därför utgå från människornas behov och dela på jobben.
Kari Parman
Socialdemokrat och Reformist
Gnosjö