Det meddelas nu att Hamas har accepterat medlarbudet som Egypten och Qatar lagt fram. Det innebär att organisationen går med på Israels krav på att förlänga fas ett, och att resten av gisslan inte ska friges under fas två, så som det i januariöverenskommelsen om vapenvila var stipulerat. Medlarförslaget innebär också att Israel omedelbart avbryter den totala svältblockaden och upphör med bombningarna av Gaza-området.
Israels regering värjer sig från att inleda fas två på grund av att den fasen inkluderar ett israeliskt tillbakadragande från Gaza-området, något som starka krafter i regeringen bestämt motsätter sig. Dessa krafter kräver tvärtom en annektering av Gaza-området och en fördrivning av den palestinska befolkningen.
Israels tongivande högerextremister backas upp av USA, och Netanyahu beskriver nu sin position som en anslutning till den linje som formulerats av Trumps sändebud Steve Witkoff. Medan det i realiteten är Trump och Witkoff som anammat den ståndpunkt som drivs av den öppet rasistiska och fascistoida högern, vars främsta företrädare är finansministern Bezalel Smotrich och polisministern Itamar Ben Gvir.
Hamas har gått med på att omedelbart inleda frigivning av gisslan, men har inte gått med på det krav som framförts av Trump, Witkoff och Netanyahu vilket handlar om att Hamas ledning nu skall lämna Gaza-området och att organisationen låter sig avväpnas.
Däremot har Hamas ledning klargjort att man som ett resultat av en slutlig uppgörelse är beredd att lämna ifrån sig styret, till exempel till ett palestinskt interimsstyre bestående av palestinska “opolitiska experter”. Men detta perspektiv accepteras inte av Netanyahus regering, som har siktet inställt på annektering och massiv fördrivning av den palestinska befolkningen.
Till medlarna har Israel därför svarat med ett ”motbud” vars exakta innebörd inte offentliggjorts. Netanyahu har nöjt sig med att säga att det utgår från “Witkoffs förslag”, vilket innebär att man kan dra slutsatsen att den israeliska regeringen helt enkelt upprepat sin position.
Israel avvisar alltså medlarbudet, och det gör man därför att man avser att upprätthålla svältblockaden och att man avser att fortsätta med bombningarna. Sina marktrupper har man inte någon som helst avsikt att dra bort. Inte i fas två och inte i fas tre, faser som man överhuvudtaget inte tänker gå in i. Som för att understryka detta har den israeliska armén nu också gått in med tanks och marktrupper i området kring staden Rafah, som ligger i Gaza-områdets södra del och helt nära den egyptiska gränsen. Målet sägs vara skapa en bred buffertzon där. Och från arméledningen har läckt uppgifter om att planen nu är att driva samman den palestinska befolkningen i ett mycket begränsat område, närmare bestämt kring flyktinglägret Al Mawasi, strax norr om Rafah.
Massakrerna fortsätter. Närmare 1000 Gaza-bor har bragts om livet sedan Israel bröt vapenvilan. Totalt har över 50 000 palestinier dokumenterats som dödade genom den israeliska krigsmaktens direkta våldshandlingar sedan i oktober 2023. Till dessa ska läggas 11 000 palestinier som fortfarande ligger begravda i rasmassor och i massgravar. Ytterligare kanske så många som 150 000 har dukat under på grund av umbäranden orsakade av Israels svältpolitik och terrorkrigföring.
Samtidigt rapporteras nu från de internationella hjälporganisationerna att alla lager av förnödenheter kommer att vara tömda inom två veckor.
Under ett och ett halvt år har den försvarslösa befolkningen i Gaza-området utsatts för ständiga massakrer, och i praktiken hela Gaza-området har förvandlats till ett ruinlandskap.
Netanyahus israeliska regering har en folkfördrivning i sikte, och projektet backas upp av supermakten USA – som under hela det så kallade kriget försett Israel med leverans efter leverans med bomber och ammunition.
Också de planer på en massiv fördrivning av den palestinska befolkningen på Västbanken har stöd från Trump-administrationen, vars ståndpunkt är att Israel har en “biblisk rätt” till detta område.
För att stoppa massakrerna och folkmordet krävs starka internationella reaktioner. Här skulle den internationella fackföreningsrörelsen kunna spela en viktig roll. Initiativ har förekommit, men hitintills inte i den omfattning som krävs.