Royal drabbades av en musikalisk explosion under fredagskvällen när Hurula kom på besök. Medan Idolfinalen snurrade på tv-skärmar runt om i landet visade Robert Hurula med band hur musik faktiskt bör upplevas – live i en varm och stökig samt nästan fullsatt lokal.
Royal K100 är en helt perfekt lokal för stökig rockmusik, den kan nästan mäta sig med Kafé 44 i Stockholm. Tidigare i år har jag fått uppleva både De Lyckliga Kompisarna och Avantgardet där och året kunde inte ha avslutas bättre när Hurula nästan rev stället. Det var faktiskt så det kändes.
De larmande gitarrerna och Roberts metalliska röst retade gallfeber på trumhinnorna men de höll sig förmodligen intakta på grund av den adrenalinkick som musiken genererar. Det började förvisso lugnt med Livstid från den nya skivan men efter det var högsta växeln rakt igenom fram till mål.
Konserten pågick i strax över en timme och kulmen likaså, det fanns verkligen inte ett enda svagt moment. Tvärtom, med låtar som Ont som jag, Järnvägsbron, Inte min son, Självmedicinering samt ett pärlband av andra starka nummer gavs inget utrymme för missnöje bland den dansande publiken.
Men den som väntar på något mellansnack får däremot vänta förgäves. Robert Hurula låter texterna göra jobbet och hans texter drar verkligen ett tungt lass. De är tunga, sårbara och fyllda av livsångest men samtidigt så otroligt vackra. Det här blev sannerligen en kväll att minnas.
Text: Mikael Ström
Foton: Maria Ström
