Snart tillkännages mottagaren av fysikpriset till Alfred Nobels minne. Om jag suttit i Nobelkommittén, skulle jag ha argumenterat för att den grekiske filosofen Thales skulle få ett postumt fysikpris, eller åtminstone ett hedersomnämnande. Det är tveksamt om jag hade fått gehör, då han levde för 2600 år sedan i Miletos. Men jag hade insisterat.
Förutom att Thales grundade den första filosofiska skolan, var han historiens förste tänkare att formulera en vetenskaplig hypotes om världsalltet: Allt är vatten, allt har uppstått ur vatten. Svaret var förstås felaktigt, men han revolutionerade tänkandet genom att hänföra ursprunget till alltings existens ur materien – inte Gud. Hans materialistiska perspektiv ligger alltjämt till grund för den moderna vetenskapen.
Anaximenes (585 f.v.t) ansåg, till skillnad från Thales, att det var luften och inte vattnet, som var kosmos urämne. Men i övrigt var de överens; Att Gud är inte orsaken. Fram till dess var det en otänkbar tanke. Ingenting – varken stjärnorna, markens gröda eller fåglarnas flykt – var möjligt utan Gud. Tvåhundra år senare hånade historiens mest inflytelserika filosof, Aristoteles, de joniska materialisterna för deras ogudaktighet. Enligt honom existerade inget utan en gudomlig avsikt, inte ens slavarna.
Stora delar av Aristoteles världsbild övertogs senare av kristendomen. Det skulle dröja drygt 2000 år innan den aristoteliska och kristna världsbilden ifrågasattes på allvar, med Darwins evolutionsteori 1859. Gud har ingen del i det som sker. Det finns ingen plan eller avsikt med någonting. Det blir vad det blir.
Darwins teori satte kristendomen och de monoteistiska religionerna i ett teologiskt dilemma som de fortfarande kämpar med.
Enligt Demokritos (460 f.v.t.) består världsalltet av tomrum och extremt små partiklar som han gav namnet atomos. Atomerna rör sig, enligt honom, oordnat omkring i kosmos och klumpar slumpmässigt ihop sig till nya ämnen. Alla företeelser, inklusive människans medvetande, kan förklaras med atomernas rörelser i tomrummet.
De joniska filosofernas bidrag till det vetenskapliga tänkandet tog inte slut med Thales, Anaximenes och Demokritos. Herakleitos (540 f.v.t) beskrev hur förändring och utveckling är möjlig. Med sin flodmetafor – du kan inte stiga ner i samma flod två gånger, eftersom den ständigt förändras – definierade han dialektiken. Han hävdade att genom motsatsernas spel, både på atom- och makronivå, sker förändring och utveckling. Friedrich Engels (1820–1895) skrev entusiastiskt i Anti-Düring (1878) att de joniska filosoferna var “natural-born” dialektiker.
Enligt den amerikanske marxisten George Novack (1905-1992) innehöll de tidiga materialisternas teorier inkonsekvenser på grund av samhällets och vetenskapens omogna tillstånd. Men deras grovhuggna slutsatser var kreativa och i grunden riktiga, vilket Novack ansåg utgjorde grundvalen till den framtida vetenskapen.
Att Thales grundade den första filosofiska skolan i Miletos var ingen slump. Inte mindre än 90 kolonier runt Svarta havet var knutna till staden, och man kontrollerade handeln i medelhavet. Som Greklands viktigaste marina handelsstad sjöd det intellektuella livet av idéer från när och fjärran.
Ulf Danielsson, teoretisk fysiker vid Uppsala universitet, skriver i Världen själv:
“Allt är fysik och att det inte finns någon verklighet utanför materien.”
“Vårt själv”, fortsätter han, är rotat i vår kropp och måste vara det av det enkla skälet att matematik, språk, symboler, och än viktigare mening och semantik, inte existerar utan en fysisk kropp. Han anser också som den materialist han är, eller naturalist som han definierar sig, att “det finns ingen anledning att tro att vi ens är i närheten av att förstå vad denna värld av materia är kapabel till.”
Forskare i modern mening var inte de joniska filosoferna, eller försokraterna (före Sokrates) som de också tituleras. De ägnade sig inte åt avancerade observationer och experiment för att föra sina hypoteser i bevis. De var filosofer som råkade hamna rätt i sitt spekulerande. Och jag är tämligen säker på att de med entusiasm hade stämt in i Ulf Danielssons och den moderna vetenskapens världsbild. Något som borde berättiga den förste av dem, Thales, om inte till ett postumt fysikpris, så åtminstone ett ärofullt hedersomnämnande.
Gay Glans
