Åke Paulsson, författare till flera artiklar i eFOLKET om ekonomi i miljö, skriver här om det ekonomiskt-politiskt ödesdigra beslutet som togs i Sverige i november 1985. Ett beslut som inledde en utveckling mot radikalt stegrad ojämlikhet.
******
1970 och 80 talet kan ses som den svenska socialdemokratins politiska guldålder efter andra världskriget. Efter en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet påbörjade Gunnar Sträng ett utredningsarbete om löntagarfonder. Svensk fackföreningsrörelse var väldigt kaxig. En rad nya arbetsmarknadslagar hade genomförts (medbestämmandelagen, förtroendemannalagen, lagen om styrelserepresentation, lagen om anställningsskydd, …). Svensk socialdemokrati hade blivit en mental stormakt i världen, med arbete kring solidaritetsfrågor och alliansfrihet, mm.
1982 vann socialdemokraterna valet och arbetet med löntagarfonder påbörjades. Det ursprungliga förslaget sa att 20% av bolagens vinster skulle överföras till en löntagarfond (som skulle styras av fackföreningsrörelsens byråkrater). Dessa fonder skulle successivt öka sitt ägande i företagen genom nyemissioner för att så småningom bli majoritetsägare i de stora företagen. Fackföreningsrörelsens medlemmar var inte så glada åt att byråkrater skulle in i styrelser istället för representanter för de anställda och det kan ha gjort att de socialdemokratiska politikerna inte stred så hårt.
Nu kom förslaget till löntagarfonder att urvattnas, bit för bit, som en anpassning till näringslivets allt kraftfullare motstånd mot “socialisering”. Stora demonstrationer mot fonderna, med uppemot 100 000 deltagare, mobiliserades mot förslaget när det skulle komma upp till beslut i riksdagen. Förslaget blev kraftfullt urvattnat och priset som betalades var att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen hamnade på defensiven och tappade initiativet. Till slut omvandlades fonderna till en del av pensionssystemet.
De dåliga konjunkturerna i början av 1980-talet förbyttes av en hektisk men kort högkonjunktur.
För Sveriges del kom den svenska ekonomin under slutet av 1980-talet att glida in i en ny kris. Produktiviteten ökade endast med en procent om året, medan lönerna steg med tio procent per år. Kraven från svenska folket hade stigit långt mer än vad ekonomin kunde bära. Riksbankens prioritering av finansiell expansion i stället för en expansion i den reala ekonomin är en del av orsaken. De svenska problemen blev akuta genom ekonomins tilltagande globalisering med nyliberala krav på justering av det internationella regelverket till förmån för det globala finanskapitalet. Frihandel, kapitalet fria rörlighet, avregleringar blev verkligheten. Ett systemskifte som kom att innefatta alla globens länder inklusive Kina och Sovjetunionen blev fallet.
Bankirerna och de stora företagsägarna, stärkta av segern mot löntagarfonderna, behövde en kraftfull förändring av arbetsmarknaden. Den fulla sysselsättningens paradigm gällde och det gjorde att det var svårt att få tag på folk och lönerna kröp hela tiden uppåt. Planen var att skapa en ohållbar situation så att regeringen måste ingripa och minska välfärdskostnaderna (sänkt A-kassa, etc). Riksbankens beslut att avreglera den svenska kreditmarknaden togs den 21 november 1985. Beslutet kuppades igenom, genom att dokumenten kring ändringen förelades sittande möte och beskrevs som en ren formalitet.
Beslutet innebar bland annat att bankerna fick låna ut obegränsat med pengar utan att Sveriges riksbank lade hinder i vägen. Beslutet att avreglera kreditmarknaden fattades formellt av Riksbanksfullmäktige och kunde därför enligt reglerna ske utan inblandning av Sveriges riksdag eller regering.
Avregleringen följdes av en mycket kraftig ökning av bankernas utlåning med 20% per år fram till 1989, en ökning utan motstycke i Sveriges historia efter 1945. Enligt SOU 1998:160 började denna kraftiga kreditexpansion omedelbart efter slopandet av lånetaket i november 1985. Leif Carlsson (tjänsteman på Socialdepartementet) berättar att man delade ut flygblad utanför tunnelbanan i Stockholm där man uppmanade folk till att låna till julklappar. De lånade pengarna investerades framför allt på fastighetsmarknaden och spekulationsekonomin gjorde att man kunde göra stora vinster på fastigheter eller på börsen.
Nationalekonomen Lars Jonung har skrivit:
Detta är den s.k novemberrevolutionen som markerar den mest genomgripande omläggningen av Riksbankens penningpolitiska strategi under hela efterkrigstiden.”
Den stora utlåningen ledde till en starkt stigande inflation. Finansminister Feldt uppmanade i en riksdagsdebatt att bankerna skulle ta sitt samhällsansvar, samtidigt som riksbankschefen Dennis uppmanade till finanspolitiska åtstramningar.
Ingvar Carlsson, som kom att bli statsminister efter mordet på Olof Palme 1986, menade att dessa krav var orimliga eftersom det hade krävt nedskärningar i välfärden på flera hundra miljarder, vilket enligt Ingvar Carlsson var omöjligt att få igenom i riksdagen. Ingvar Carlsson kallar Dennis’ planer för “en massaker i trygghetssystemet”.
Riksbanken släpper loss bankerna att obegränsat skapa krediter. Pengar som är skapade från tomma intet. Det leder naturligtvis till en ökad mängd pengar på marknaden och i sin tur inflation. Inflationen ska sedan bekämpas genom en “massaker i trygghetssystemet”. Detta i sin tur skapade en arbetslöshetskader på 250 000 man och en lång rad konkursade företag. Riksbanken är överordnad Sveriges riksdag och regering. Det är Sveriges valda representanter som måste anpassa sig efter Riksbankens beslut.
Stärkt av 4-oktoberrörelsens lyckade angrepp på socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, novemberrevolutionen 1985 och sedan mordet på Olof Palme i februari 1986, som satte punkt för socialdemokratins ambitioner till samhällsförändring, skapade borgerligheten en hegemoni över samhällsutvecklingen som gällt sedan dess.
I början av 80-talet var Sverige världens jämlikast land. Idag konkurrerar Sverige med ojämlikhetstal i samma klass som Ryssland, USA, m.fl.
Fem svenskar äger lika mycket som fem miljoner svenskar med lägst inkomst. Under coronapandemin såg Riksbanken till att skapa en situation där de rikaste blev ännu rikare. 14 fler miljardärer skapades per månad 2022.
Det syns i diagrammet tydligt vilken effekt novemberrevolutionen 1985 hade. Kurvan gäller den rikaste 1 procentens av Sveriges befolkning och deras inkomster.
