Text: Margareta Zetterström. Bilden på Landini från reporternuovo.it.
Som inbiten Italienvän försöker jag kontinuerligt följa nyhetsrapporteringen från ”il bel paese” (det vackra landet, som det kallas). Och det är idag ingen munter uppgift, allra helst som den nya regeringen om möjligt är ännu sämre än de föregående regeringarna, framburen som den är av de högerpopulistiska och högerextrema vindar som nu blåser inte bara över Europa utan över hela världen.
I denna nya italienska regering sitter den nätbaserade och verkligt populistiska Femstjärnerörelsen (ett vagt och flytande parti som byter åsikt i olika frågor allt efter olika nätomröstningar) i koalition med det uttalat främlingsfientliga, invandringsfientliga och islamofoba partiet Lega (tidigare Lega Nord, som bildades på nittiotalet i syfte att splittra Italien och lösgöra den välmående norra delen från de fattiga kusinerna i söder, men som nu strukit ordet “Nord” i partinamnet för att få med även Syditalien på det främlingsfientliga tåget).
I valet förra våren blev Femstjärnorna det enskilt största partiet. Men i regionalvalet nyligen, i Abruzzerna, gick Legan om Femstjärnerörelsen. Och det märks också tydligt vilket parti som har störst inflytande över regeringspolitiken. Legans Matteo Salvini, vice premiärminister och tillika inrikesminister (i Italien nästan den allra viktigaste regeringsposten), trumpetar varje dag i medierna ut sitt främlingsfientliga och djupt inhumana budskap. Och det ger uppenbart resultat. Man kan bli politiskt deprimerad för mindre.
Men den 9 februari i år hände så någonting verkligt glädjande och hoppfullt. Den italienska fackföreningsrörelsen samlades då i Rom, på det stora torget Piazza San Giovanni, till en nationell manifestation med hundratusentals deltagare. År 2002 ägde den dittills största demonstrationen i Italiens historia rum på samma torg. Då var det 3 miljoner fackligt anslutna som demonstrerade mot regeringen Berlusconi och mot försämringar av arbetsrätten.
Men årets fackliga manifestation var den första riktigt stora på sex år, och det var ingen självklarhet att den — i dag när sociala medier, näthatare och allsköns populistisk propaganda tycks styra opinionen — skulle samla så många. Den hade i förväg förtalats och angripits av de båda regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen, och den förtegs eller bojkottades också av de ledande massmedierna (därför har jag heller inte sett någon exakt siffra på antalet deltagare, men jag vet hur stort torget i fråga är, och när det är sprängfyllt så innebär det en mycket hög deltagarsiffra!).
Det var de fackliga centralorganisationerna CGIL, CISL och UIL som stod bakom initiativet. Och en av talarna var Maurizio Landini, sedan januari i år ny generalsekreterare för CGIL, Italiens största fackliga centralorganisation (motsvarande svenska LO, men snarare med kommunistiska rötter).
Denne Landini, en femtiosju år gammal före detta svetsare som tidigare ledde metallarbetarna inom CGIL, började arbeta vid femton års ålder. Han är en i Italien mycket älskad, och samtidigt fruktad, person. Han har nämligen en utstrålning som få (jag har själv en gång sett och hört honom live, i en bokhandel i Rom i samband med en bokpresentation, och jag kan intyga att hans karisma är något alldeles extra).
På manifestationen den 9 februari (som jag dock bara läst om på nätet, framför allt på sajten il Manifesto) talade Landini om vikten av att få Italien på fötter, att ena landet och bryta den nedåtgående utvecklingen för arbetarna, att investera i infrastruktur (speciellt social välfärd), att för miljöns skull skapa en ny modell för utveckling och att se till alla människors behov och inte bara de rikas (alltså även behoven hos alla unga som aldrig kommer i arbete, hos kvinnor, personer med osäkra anställningsförhållanden eller tunga och farliga arbeten etc.). Allt under devisen solidaritet och social rättvisa. Pengarna till detta finns ju redan: i skatteparadisen och i form av ärvda förmögenheter och kapital.
Landini avstod heller inte från att kritisera regeringen. Syftet med manifestationen var att protestera mot den nuvarande invandringspolitiken och den växande rasismen i landet och, inte minst viktigt, att få regeringen att börja lyssna på fackföreningsrörelsen. Och han gav förstås ett extra tjuvnyp åt vice premiärminister Luigi Di Maio från Femstjärnerörelsen som nyligen besökt Gula västarna i Frankrike: ”Av den som åker för att träffa folk som protesterar i andra länder begär vi att han skall visa en smula mod och även träffa oss, vi som /här i Italien/ utgör den förändrande kraften.”
Landini har tidigare flera gånger tagit avstånd från den grasserande främlingsfientligheten och betonat att ”CGIL står på de personers sida vilka har det svårt. Alltid”. På demonstrationen den 9 februari sade Annamaria Furlan, generalsekreterare i CISL (facklig centralorganisation med katolska rötter) i sitt tal: ”Om det finns människor som håller på att drunkna bör frågan inte vara: flyr de från krig eller från svält? Svaret bör vara: låt oss rädda dem.”
Det finns alltså fortfarande i Italien en stark opinion som säger nej till regeringens hårda och omänskliga politik, den som går ut på att:
- stänga landets gränser
- upphöra med att rädda migranter och flyktingar på Medelhavet som råkat i sjönöd
- vägra ge räddningsfartyg med människor ombord, vilka varit nära att drunkna, tillträde till italienska hamnar
- samt stämpla de humanitära organisationer som driver dessa fartyg som brottsliga och delaktiga i s.k. människosmuggling.
Detta är en politik som fått bl.a. Frankrike att reagera och markera avståndstagande. Men det är ett spel för galleriet, eftersom Frankrike också stramat åt sin invandringspolitik och, exempelvis, transporterar tillbaka flyktingar som från Italien, på farliga stigar i bergen, försökt ta sig in i Frankrike.
Sanningen är ju att hela EU blivit en Festung Europa och Medelhavet, som en följd därav, en massgrav. Sedan är det naturligtvis så att vissa länder i EU är värre än andra (typ Ungern och Polen!). Men Frankrike är inget föredöme utan ett land som uppträder som nykolonialistisk stormakt och i Afrika strider militärt för att inte förlora kontrollen över vissa afrikanska naturresurser (urangruvorna i Niger t.ex.) och som hellre ser att flyktingar från olika afrikanska länder låses in i något av de vedervärdiga libyska fånglägren än blir insläppta i Frankrike eller något annat EU-land.
Vice premiärminister Di Maio fick sig en rejäl uppsträckning av den franske presidenten efter sitt besök hos de Gula västarna. Det talar, tycker kanske många, till Di Maios fördel. Men Gula västarna är ingen enhetlig rörelse. Det är på sätt och vis en lika brokig och skiftande företeelse som den italienska Femstjärnerörelsen, svår att sammanfatta och insortera. Bakgrunden är begriplig och berättigad (det ojämlika franska samhället med stora ekonomiska och sociala klasskillnader och tydliga motsättningar mellan stad och land). Men likaväl som det där finns högst vettiga delar (vänsterfolk av olika slag) finns där också främlingsfientliga och rasistiska inslag, personer som sympatiserar med Marine Le Pens högerextrema parti.
Och även om Luigi Di Maio är yngre och mer välkammad än sin företrädare, komikern Beppe Grillo, och säkert har förnuftiga idéer i vissa frågor, så är det ändå ett faktum att han sitter kvar i regeringen, som vice premiärminister vid den öppet främlingsfientlige Matteo Salvinis sida.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur stor den italienska vänstern skulle kunna bli om den leddes av CGIL-ordföranden Maurizio Landini.
Margareta Zetterström http://www.margareta-zetterstrom.se/
Artikeln är tidigare, 15 februari 2019, publicerad på Clartébloggen https://www.clarte.nu/bloggen/10647-daliga-och-goda-nyheter-fran-italien
