Pehr G Gyllenhammar, dog i förra veckan. Trots örgrytegöteborgskan, herrgården i Onsala och de skräddarsydda kostymerna lyckades han bygga upp ett folkligt kändisskap, både bland anställda och i hela Sverige…
Gyllenhammars entré i industrin kom i ett läge där de gamla företagsledningarna verkade vara på väg att tappa greppet. Det jäste på många arbetsplatser och när 60-tal blev 70-tal exploderade det…
Det behövdes nya tag för att hantera både personalomsättningens kostnader och strejkhotet, så den dynamiske unge direktören kom som på beställning. Istället för riskfylld konfrontation förstod Gyllenhammar att integrera kritiken: fackföreningarna bjöds in till kommittéer och bolagsstyrelser, vinstdelning lanserades som alternativ till löntagarfonder och utvalda fackliga representanter bjöds till förtroliga köksbordssamtal, men framför allt skulle Volvo visa att massproduktion av bilar gick ihop med anständiga arbetsförhållanden…
I företagets annonser stod det: ”Ford uppfann det löpande bandet. Volvo avskaffade det.” Åtminstone i utlandet. Att de allra flesta Volvobilar hela tiden rullade ut från de ”inhumana” löpande band där merparten av oss jobbade kom liksom bort…
Nittiotalskrisen, och den arbetslöshet som permanentades därefter, satte stopp för både strejker och personalomsättning och det fanns helt enkelt ingen anledning för Volvo att anpassa fabrikerna till arbetarna. Snarare än frukter av en stor visionär ledare var experimentfabrikerna – liksom Gyllenhammar själv – fenomen i tiden. Det var säkert inte teater från hans sida men när det gäller att maximera vinsten kom humanism långt ner på dagordningen, även för Pehr Gyllenhammar.
-Lars Henriksson, pensionerad Volvoarbetare, minnesruna i Internationalen