I Sverige pågår en kamp om arbetsvillkor och arbetstider, där de kvinnodominerade fackförbunden står i frontlinjen. Trots strejker och krav på arbetstidsförkortning har framstegen varit blygsamma. Samtidigt visar historien att en förändring är möjlig när arbetarrörelsen och kvinnorörelsen förenar sina krafter.
Med en ökad ekonomisk ojämlikhet och en välfärdssektor på bristningsgränsen står Sverige nu inför ett vägval; fortsatta nedskärningar eller omfördelning av tid och resurser. Kommer arbetarklassens män vara beredda att ställa sig vid sidan om kvinnorna – eller kommer de fortsätta förvara en ordning där deras arbete värderas högre?…
Under tiden efter andra världskriget och fram till 1980-talet präglades den svenska politiken av en framgångsrik arbetarrörelse och uppbyggnaden av en stark välfärdsstat. Flera reformer för jämställdhet infördes som barnomsorg, äldreomsorg, lagar mot lönediskriminering och en generös föräldraförsäkring.
Den växande industrialiseringen och utbyggnaden av välfärden skapade förutsättningar för kvinnors lönearbete. I dag förvärvsarbetar både kvinnor och män i lika hög utsträckning och förvärvsfrekvensen ligger på strax över 80 procent.
Men trots en hög förvärvsfrekvens har könssegregeringen i arbetet bestått. Den feministiska ekonomen Heidi Hartman beskriver i sin forskning hur män aktivt organiserade sig för att upprätthålla könssegregeringen av arbetet under en industrialisering som annars skrek efter arbetskraft oavsett kön.
Att upprätthålla könssegregering i arbetslivet var den viktigaste mekanismen för män att behålla makten över kvinnors arbete, trots övergången från kvinnors hemarbete till lönearbete på arbetsmarknaden.
Kapitalismen gynnades av patriarkatet genom att få tillgång till billigare arbetskraft och en splittrad arbetarklass. Hartman beskriver det som att patriarkatet och kapitalismen tog varandra i hand.
-Martina Skrak, essä i Parabol
Läs mer https://www.parabol.press/vill-mannen-ha-arbetstidsforkortning/