Med fem minuter kvar av första halvlek fäller Antoine Griezmann den portugisiske mittfältaren Danilo Pereira. Domaren springer genast fram och höjer det gula kortet mot den frustrerade franske stjärnforwarden.
Den varnade fotbollsspelaren har i det läget två alternativ. Han kan försöka argumentera mot domslutet, sannolikt utan framgång och dessutom med risk för att få ännu ett gult kort och därmed bli utvisad. Eller också kan han stoiskt acceptera domarens beslut och fortsätta spela, förhoppningsvis lite mer försiktigt. Vi behöver fler. Det han däremot inte kan göra är att hiva fram plånboken och försöka köpa sig fri.
Det hjälper inte Antoine Griezmann att han håvar in 460 miljoner kronor om året som anfallare i sin klubb FC Barcelona, medan domaren Antonio Mateu Lahoz får en i och för sig hög men långtifrån astronomisk månadslön som domare i spanska ligan plus 5 000 euro för sin insats under matchen i fråga.
När domaren dömer kan spelaren inte köpa sig fri från situationen – oavsett hur rik hen är. Det gula kortet är ett vackert uttryck för jämlikhet i fotbollens annars djupt ojämlika värld. Vi behöver fler sådana situationer i samhället.
I stället har vi de senaste 30 åren ägnat oss åt att skapa färre. Marknadsmekanismer och betalningsförmåga har betraktats som lösningar på alla möjliga problem – stora som små.
Jobbigt att barnen måste gå i en stökig skola? Ge vinstdrivande aktiebolag rätt att driva skolor!… Trist att städa hemma? Låt folk köpa städtjänster med skattesubventioner! Bostadsbrist? Inför marknadshyror!
Bit för bit har vi konstruerat ett samhälle där inte bara de rika utan också medelklassen, åtminstone dess övre skikt, kan köpa sig förmåner, gräddfiler och undantag. Vi har skapat ett samhälle med alldeles för få gula kort-situationer, trots att vi är många som tvärtom vill se fler.
—German Bender, krönika i Dagens Arena.