När oron ökar i världen ropas det på upprustning. Militärt våld framställs av makthavare och media som den enda vägen till mänsklig säkerhet. Och rädda människor faller lätt offer för ett livsfarligt “vi och dom”-tänkande, ivrigt underblåst av det militärindustriella komplex som är de enda som tjänar på kapprustningen.
Den som ifrågasätter denna “sanning” avfärdas som naiv, eller utpekas som något slags landsförrädare. Mönstret känns igen, från exempelvis tiden innan första världskriget.
Men det har också genom historien hela tiden funnits många som kämpat mot krigslogiken. De har sett att fred är så mycket mer än bara frånvaro av krig och att det behövs ett långsiktigt och målmedvetet arbete för att främja fredskultur inom och mellan nationer…
En fredsakademi, motsvarande existerande militärakademier, skulle skapas. En viktig uppgift skulle vara att förebygga våld i landet, inte minst skjutningar. Metoder och program skulle utvecklas tillsammans med de berörda och främja tolerans och respekt för alla grupper i samhället, oavsett etnicitet, sexuell läggning och andra olikheter. Vidare skulle departementet driva på för nedrustning, särskilt av kärnvapen, och spela en viktig roll inom utrikespolitiken som motvikt mot Pentagon och hjälpa till att styra om USA:s relationer med omvärlden i en fredligare riktning…
På senare tid har frågan tagits upp inom MP och S och av ideella organisationer och nätverk Riksdagen avfärdade förslaget med att den inte ska lägga sig i regeringskansliets organisation.
“Freden måste komma först. Gör den inte det, min vän, kommer inget efter den” skrev Tage Danielsson i Råd till ett nyfött barn 1982.
Tänk om freden haft en röst i de regeringar som hals över huvud beslutat att driva in Sverige i kärnvapenalliansen Nato och ställa om landet till en krigsekonomi där kostnaderna för militär upprustning tillåts skena? Fredsministern hade kunnat påpeka att mänsklig säkerhet är så mycket mer än skydd mot militära angrepp.
Det handlar om sådant som att alla ska ha råd med mat och el, att det finns medicin på apoteken, att vi inte riskerar att dö i operationsköer, att barn får det stöd de behöver i skolan och att polisen kommer när det behövs, oavsett var vi bor. För att inte tala om klimatet.
—Annika Lillemets, essä i Syre.