De fruktansvärda krigserfarenheter som mänskligheten har gått igenom säger oss att respekt för mänskligt liv och avvisande av våld är det enda valet för att vi ska bestå som människor. Men den kritiska period världen nu bevittnar avslöjar att vi varken har tagit lärdom av överlevarnas berättelser eller mänsklighetens litterära arv, som dokumenterar mördande, död och förödelse, och inte heller av de fasor som författare och skribenter fått utstå för att förmedla vad kriget gör med människor och med livet.
I stället är vi dessvärre fortfarande tysta vittnen till brotten som begås i vår värld. Vår medvetenhet om tragedin är partiell. Vi ser våra sorger med ett öga medan vi stänger ögonen för andras sorger. Följaktligen upplever vi ett avgörande ögonblick i världen då cirkeln av krig har vidgats från Ukraina till Jemen och Sudan, och senast vidare till krigen i Gaza och Libanon, där våldet fortsätter att vara en eskalerande och oavbruten cykel av hat, dödande och gränslöshet.
Samtidigt avslöjar bevakningen av krigen en annan nivå av partiskhet och inskränkning av den andres rätt till sympati och solidaritet. Folkens mänskliga lidande politiseras och omformuleras selektivt för att möta kraven från en publik som applåderar krig, vapenhandlare och extrema högerregeringar som har börjat underblåsa krig på alla håll i världen.
Kriget i Gaza i dag sätter kanske inte bara författarnas samvete på prov utan hela världens. I städer över hela Gaza dödas civila, kvinnor, barn och spädbarn. Civila belägras och dör av svält. Dessa illdåd bekräftar för oss att mänskligt liv inte har samma värde i alla delar av världen och att ett tillstånd av bestialitet och barbari gör det möjligt att ignorera det mänskliga lidandet i Gaza.
I samma utsträckning som kriget i Jemen utmärks av lokala och regionala komplikationer, går fortsättningen av kriget inte att skilja från de pågående internationella politiska kriserna. På samma sätt erbjuder utrotningskriget som Israel för mot det palestinska folket ett slående exempel på vad situationen i Mellanöstern, och kanske i hela världen, kommer att utvecklas till om inte enade solidariska ansträngningar görs för att sätta en gräns för detta vansinne som snart nog kan drabba hela världen, även stormakterna.
–Bushra al-Maqtari, utdrag ur hennes tacktal, som hon skickade till Svenska PEN i samband med att hon tilldelades Tucholsky-priset, en ceremoni hon själv tyvärr inte kunde delta i. Hela talet, med rubriken: ”Att skriva är ett sätt att tygla vardagens påfrestningar”, finns publicerat på Clartébloggen.
Läs mer https://www.clarte.se/att-skriva-ar-ett-satt-att-tygla-vardagens-pafrestningar/