Min äldsta dotter i klassrummet, sista dagen på lågstadiet. Uppradade, finklädda, redo att ta ton. Och så ljuder barnens klingande sång. Och uppmaningen? Ni vuxna måste välja sida.
“Vi sa: vi ska ta över, vi ska ta över världen.
Vi ska bli stora.
Vi ska bli mäktiga, och vi ska göra jorden hel.
Ja vi ska göra vattnet rent.
Och vi ska aldrig skada varandra mer.”
Skolavslutningar är en explosion av allt, färger, ljus och känslor. Glädje blandat med sorg, vemod, spänning. Mitt i flodvågen av känslor fastnar orden i sången. “Vi ska slåss. Ja, vi ska slåss mot Goliat.”
Det går inte att värja sig. För visst är det så. Våra barn ska slåss mot Goliat. Mer än någon tidigare generation före dem måste de slåss. De har inget annat val. Vi vuxna tar ju inte kampen.
Där och då tycker jag mej se anklagelse i deras blick. För vad gör vi medan barnen rustar sig för slaget? I klassrummet slår det mej. Våra barn slåss redan mot Goliat. Och Goliat är vi. Jag, du och alla andra vuxna.
Greta Thunbergs ord ekar i mina öron “Ni säger att ni älskar era barn framför allt annat, samtidigt stjäl ni deras framtid framför ögonen på dem”.
Vi och generationerna före oss har skrapat ihop ett fint litet arv. Med aningslöshet, slapphet och förnekelse har vi levt över våra tillgångar. Levt på lånad tid. Levt i överdåd på våra barns bekostnad.
Nej, låt oss lyfta kampen från deras axlar. Låt oss ta striden för dem. Vi utrotar djur- och växtarter som aldrig förr. Vi smälter polarisar och vi förorenar hav. Vi värmer upp atmosfären och vi orsakar översvämningar, torka och naturkatastrofer. Svält, sjukdomar, massdöd.
-Lina Stenberg, ledarkrönikör Länstidningen i Östersund