“Alla pengar som går ut i ekonomin eldar på inflationen – håll därför nere lönenivåerna, höj räntan och bedriv en åtstramande ekonomisk politik från statligt håll.” Så brukar det låta, när man ska bekämpa inflationen. Växla ned och minska efterfrågan, helt enkelt. Men gäller detta mantra alla?
Den centrala frågan som vi politiker inte kan blunda för (är) – “vem ska betala för inflationen?”. Som det ser ut nu i Sverige är det väldigt tydligt; nedskärningar i välfärden, en fattigare arbetarklass, en pausad klimatomställning av infrastruktur och bromsat bostadsbyggande. Priset för ekonomisk kris är högt, men betalas inte av alla. Den ekonomiska eliten brummar på i allt högre takt – på grund av samma kris.
Det enorma löntagarkollektivet var pragmatiskt under avtalsrörelsen. Vanligt folk gjorde en stor uppoffring, för att ta ansvar som man så vackert brukar säga. Man kan tycka att motparten och samhället i övrigt borde göra sitt för att tillmötesgå detta. Så blev det verkligen inte. Bara det att de svenska bankerna rapporterade kraftigt stigande vinster den här våren…
Internationella valutafonden (IMF) konstaterar två huvudsakliga orsaker till Europas inflation de senaste två åren. Ökade importkostnader ligger bakom 40 procent av prisökningarna, inte så förvånande på grund av kriget i Ukraina – men den främsta drivkraften för inflationen har varit något annat; stigande företagsvinster. De ligger bakom nästan halva ökningen, 45 procent. Företagen har höjt priserna mer än vad importkostnaden för energi ökade.
Företagens övervinster har alltså drivit på inflationen mer än vad kriget har gjort. När vanligt folk drog åt svångremmen lade företagen och bankerna en kobe-biff på grillen.
Ingen har väl anklagat IMF för att vara särskilt vänsterorienterade. Den här nyheten är sprängstoff. Företagen har alltså inte bara vältrat över de faktiska kostnadsökningarna på konsumenterna, och därmed bidragit till inflation. Man har gått längre.
Här har folk fått dras med reallönesänkningar och nedskärningar i vård och skola – samtidigt som företagen passat på att höja priserna mer än de “borde”. Bara för att dom kan. I farten och den allmänna paniken. Det kallas greedflation på engelska, smygflation ibland på svenska. Man höjer priset mer än vad olika delar av produktionskostnaderna har ökat. I det här fallet är det ju som bekant energipriserna som skenat.
Det kan inte vara rimligt att företagen gör enorma vinster samtidigt som vanligt folk får reallönesänkningar!
—Sofie Eriksson (S) riksdagsledamot, ledare i Dala-Demokraten.