En släkting till mig är fattigpensionär. Trots 45 års slit på heltid räcker inte pengarna längre än till hyra, el och mat. Vissa månader ska livet rymmas på en tusenlapp. “Det var väl någon fond som inte gick som den skulle”, säger han när jag frågar. Han fattade nog aldrig riktigt hur illa det var. Hur tråkigt det skulle bli.
Det nämns sällan i debatten om ojämlikhet, men livet som fattig är ett liv där nästan inget händer. Inga nya vinyler, inga viner, inga resor, inga nya kläder, ingen teater, inga fotbollsmatcher, inga biobesök. Bristen på pengar ligger som en balk över huvudet, initiativ och idéer dör innan de nått nästa hjärncell. Gick stereon sönder? Det kostar elva månaders undanlagda tvåhundralappar att laga den…
Vem tillät det här? Vårt pensionssystem är trasigt. Åtminstone om det var tänkt att ge även kroppsarbetande människor en bra tillvaro under den sista fjärdedelen av livet. 316 000 människor i Sverige räknas som fattigpensionärer. Det betyder att de har mindre än 12 550 kronor att röra sig med, före skatt. När räkningarna är betalda får man sysselsätta sig med promenader och minnen.
Socialdemokraterna har efter många års obegriplig, systemkramande dvala äntligen vaknat. Ansvarig minister Ardalan Shekarabi (S) har drivit frågan, till en början i motvind men på sistone med viss framgång. Flera tillägg och riktade avdrag har något ökat det ekonomiska utrymmet för många pensionärer. Det har gjort skillnad. Men det räcker inte för att komma åt problemet.
Ansvaret för pensionerna ligger hos våra riksdagspolitiker, som tillåter den här själsliga, mentala och materiella fattigdomen i Sverige. Det är inte bara skamligt att vara fattig, det är jävligt trist. Vi har råd att göra något åt det.
—Benjamin Ivansson, inrikesartikel i Flamman.