Låt oss spola tillbaka till mitten av 1980-talet. Platsen är länssjukhuset i Boden i Norrbotten. Jag är då drygt 20 år och har varit sjuk i ungefär 10 år. Jag opereras ofta på grund av min sjukdom, så sjuksköterskorna känner mig väl, då jag återkommer flera gånger om året.
Vi pratar om allt möjlig, för på den tiden fanns det faktiskt tid för att prata om mer än om sina krämpor. En sjuksköterska berättar att de har så dåliga löner…
Hon och hennes kollegor försöker löneförhandla med landstinget, men arbetsgivaren tänker inte ge en enda krona mer i plånboken till sjuksköterskorna. Hon säger då att de är många som funderar på att säga upp sig och börja jobba på ett bemanningsföretag som just startat upp och som säljer tjänster till landstinget. För mig var det ett märkligt resonemang, alltså inte av sjuksköterskorna, utan av landstinget. Bemanningsföretaget kunde erbjuda den lön som sjuksköterskorna ansåg sig vara värda, och de fick dessutom välja hur de ville jobba.
Landstinget behövde såklart personalen, så de betalar de högre kostnaderna för att få in personal, plus att bemanningsföretaget skulle ha lite vinst också. Priset landstinget betalade blev långt över den summa som sjuksköterskorna begärt i sina lönekrav.
Det var alltså här det började. Våra skattepengar började bekosta bemanningsföretagens vinster och våra pengar gick inte enbart till sjukvården. Pengar som kunde ha belönat sjuksköterskorna med högre löner, men också pengar som kunnat användas till kompetensutveckling för dem, mer personal osv…
Det var tiotusentals sjuksköterskor som lämnade vården under 00-talet. De orkade inte. De fick inte styra över sina arbetsförhållanden, som arbetstider, lön och så vidare…
Ju färre sjuksköterskorna blev, desto mer fick de som stannade kvar i vården slita, för svenska folket har inte blivit mindre sjuka. Vårdköerna växer, och det är på grund av personalbrist. Inte brist på sängar. Det står tomma salar och sängar överallt på alla sjukhus i Sverige.
Nu så här nästan 40 år senare, 2024, så har det hyvlats och skurits ner så mycket att det som finns kvar av sjukvården är knappt livsuppehållande. Sjuksköterskorna jobbar ständig övertid, på grund av att de inte har tillräcklig med personal. Redan innan epidemin så kunde sjuksköterskor på operation jobba 17-timmarsskift.
Nu ska personalen dessutom bli ännu färre när regionerna måste spara ytterligare. Därför måste det ske ett systemskifte inom sjukvården.
Det räcker nu, det är dags att bota den sjuka sjukvården!
-Petra Hall, sjukpensionär, Piteå, debattartikel i Arbetet
Läs mer https://arbetet.se/2024/07/11/patientsakerheten-var-hotad-innan-vardstrejken/