Inom mig är den skövlade skogen och det döende havet en skälvande katastrof, en sorg så djup att den bäst beskrivs som solastalgi.
Smältande glaciärer, stigande havsnivåer, förorenade vatten och marker, stormar och bränder, talar för en värld i drastisk förändring, med tipping points och oförutsägbara förluster, som kräver nya ord, kanske rent av nya språk…
Jag undrar: Kan vi ens föreställa oss de inre landskapen hos dem som aldrig ska få uppleva levande landskap, men som kan komma att dömas till ett helt “liv” i avsaknad av dem? Rapporter varnar för point of no return, det är snart ingen fråga om grader utan artskillnader.
De som föds i dag riskerar att helt sakna relation till vilda miljöer och ekosystem i balans. De ska betala för att vi just nu, under en kort period av mänsklighetens existens och en ännu kortare tid av världens historia, lever med landskap som vy och som yta, utan samspel. De ska betala för att vi behandlar varandra och jorden som fiende och som resurs, som ting och objekt att exploatera och tukta, eller i bästa fall som kulisser för rekreation.
Det som kännetecknar vår epok antropocen (artdöden, avfallen och andra katastrofer våra samhällen producerar) börjar för många av oss redan likna rena hyperobjekten; lika relevanta och greppbara som universums expansion och svarta hål. Men vår separation från kretsloppen är dödsdömd, den bygger på en illusion och en förnekelse som gör oss sjuka in i märgen.
—Nette Wermeld Enström, ledare i Syre.