Föreställ dig att Kina upprättar den så kallade Beijingpakten: en militärallians bestående av Brasilien, Nigeria, Sydafrika, Indonesien och ett trettiotal andra länder. Beijingpakten tar sig frihet att, utan FN-mandat, bomba diverse länder så som Nato gjorde med Irak 2003 och med Libyen 2011. Samtidigt skaffar sig Kina, i likhet med USA, militärbaser i varje vrå av världen – exempelvis sjutton stycken på svensk mark.
Låt oss vidare anta att Kina gör allt för att försämra USA:s relationer med sina grannländer, bland annat via massivt stöd till den kinavänliga oppositionen i Mexiko och Kanada. Och mer än så: kinesiska regeringsmedlemmar eldar på de politiska protesterna och spelar en aktiv roll i avsättandet av de folkvalda ledarna i Mexiko och Kanada.
För att lösa en konflikt är det viktigt att förstå de stridande parternas bevekelsegrunder…
Ryssland har länge oroat sig för Natos utvidgning österut. Ryssland har särskilt framhållit Ukraina som en röd linje som på inga villkor får överträdas. Ändå eldade USA på den ukrainska oppositionen och spelade en aktiv roll i avsättandet av den folkvalda ledaren.1 Ändå har USA och inte minst CIA ägnat ett decennium åt att bygga upp Ukrainas militär och underrättelsetjänst. Ändå har USA struntat fullkomligt i vad Ryssland anser om ukrainskt inträde i Nato.
Ändå har USA och det så kallade väst undergrävt lovande fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina, samtidigt som mycket tyder på att USA bombade sönder de ekonomiska förbindelser som fanns mellan Ryssland och Europas ledande länder.
Till försvar för det amerikanska agerandet kan sägas att varje land har rätt att samarbeta med vilket land det vill, och ingå i vilken militärallians det vill. Min fråga blir då: skulle USA vara lika öppet för Mexikos och Kanadas anslutning till Beijingpakten, som Ryssland antas vara för Ukrainas anslutning till Nato?
Svaret är givetvis nej. Argumenten mot Mexikos och Kanadas anslutning till Beijingpakten skulle vara att det hotade USA:s säkerhetspolitiska intressen. Och att stormakter har sina intressesfärer. Och att det är beklagligt att varje stat inte kan agera exakt som den vill, men att det tyvärr är så som världen ser ut.
Ukraina lider. Samtidigt utvecklas det folkrättsvidriga anfallet mot landet till ett oerhört farligt proxykrig mellan Ryssland och USA/Nato. I detta läge är det särskilt viktigt att förstå parternas bevekelsegrunder, och först därefter ta ställning till vilka åtgärder som bör vidtas och hur fred ska uppnås.
—John Lapidus, essä I Parabol.