“Jag vänder mig mot den borgerliga synen att arbetarklassen är någonting som man ska och vill lämna. Den bygger på föreställningen att det inte är fint nog att vara arbetare. Vi vill bygga ett samhälle som är lika gott för barnskötaren som för bankdirektören, för lastbilschauffören som för läkaren. För svetsaren som för statsministern.” Orden är Stefan Löfvens, Socialdemokraternas före detta partiordförande i sitt avskedstal…
Högern har alltid försvarat låga löner för enkla jobb med att de vill sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för den som står utanför. Sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen och sänkta socialbidrag. Ett “bidragstak” ska knuffa ut folk på arbetsmarknaden…
Det är gig-jobben, sms-jobben, timanställningen och den allmänna visstiden – varav vissa knappt ens kan kallas jobb. Det är underbetalt arbete med usla villkor. En förflyttning många decennier tillbaka i tiden till när daglönarna samlades utanför fabrikerna, byggarbetsplatserna och de större gårdarna och hoppades bli utvalda för ett par timmars jobb.
Såna skitjobb bidrar inte till rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir inte språngbrädan till något bättre för det stora flertalet. De förstärker tvärtom klasstrukturer och cementerar din placering i låglönegettot.
Och när du väl sitter fast där påverkas sedan allt i ditt liv; inte bara inkomsten, pensionen, bostadsmöjligheterna och hälsan – utan till slut även vilka förutsättningar dina barn ska få i livet. Den insikten i Sverige 2021 är sorglig.
Det är inte förhoppningen om en klassresa som ska rädda arbetarklassen. Inte en klassresa som ska krävas för att slippa vara fattig, för att kunna bo bra, ha tillgång till bra vård, skola och omsorg.
Men så ser det krasst sagt ut i dag. Vilka beslut fattar Magdalena Andersson de kommande veckorna som gör något åt den verkligheten?
—Susanne Sjöstedt, ledare i Västerbottens Folkblad.