För några år sedan var det främst utbildningar och evenemang som tog upp reklamplatserna, men idag är det olika typer av tidssparande tjänster som marknadsförs. “Hinner du inte gå och handla idag? Vi plockar och levererar dina matvaror på 45 min.” För 49 kronor sköter någon annan mathandlingen åt dig. Eller: “Gör vad du vill för 150kr/tim. Vi städar hos dig under tiden.” Det är bara några av alla reklamkampanjer som syns i kollektivtrafiken.
Utanför hamburgerrestaurangen Max vid Odenplan i Stockholm står mopederna på rad. 30 stycken kommer jag upp till, innan en buss passerar och jag tappar räkningen. Att det rör sig om matbud är tydligt eftersom väskorna, grällt färgade kuber med värmeisolering och företagslogga, är fastsurrade på pakethållarna. Vägen från tågstationen är dessutom en hinderbana av omkullvälta elsparkcyklar i alla regnbågens färger. Den som kommer med barnvagn, är synskadad eller tar sig fram med rullstol finner här en vägspärr som får spanska ryttare att blekna.
Gig-ekonomi, explosionen inom tjänstesektorn och elsparkcyklarna tycks alla vara symptom på samma sjukdom: vi har ont om tid. Vi måste spara tid. Vi måste köpa andra människors tid för att själv ha kvalitetstid. Tid. Tid. Tid.
Frågan är: vad ska vi med tiden till? Vad är det som är så viktigt att vi inte hinner gå till kiosken för att köpa mjölk, utan att vi i stället ska beställa matvaror via en app? Att promenera är för jobbigt så nu kan vi enkelt hyra en elsparkcykel. Gå till affären och köpa toapapper? Nej nej, det ska en underbetald arbetare göra åt dig…
Går det att betrakta den nya hemleveransindustrin som uttryck för något annat än lathet? Jag har svårt att hitta en annan förklaring. I en spiral av kundernas slappa nonchalans, en avhumanisering av arbetarna och olika kreativa metoder från företagens sida för att kringgå arbetsgivaransvar blir resultatet en ny generations springpojkar och husor.
I förlängningen kan man också tänka sig att utnyttjandet av en uppsjö av tjänster måste leda till en alienering från det egna livet. För vardagens måsten är i slutändan det som skiljer barn från vuxna. I en värld där alla försöker spara tid genom att lägga ut vardagen på entreprenad blir medelklassen till förvuxna tonåringar utan verklighetsförankring.
—Nora Wurtzel, essä i Dagens Arena.