Pappa skulle inte kalla sig arbetarklass. Han var egenföretagare och röstade på Folkpartiet. Men ha n hade arbetarmoral. Visst drack han sitt elvakaffe, det fanns inte på kartan att inte ta ordentliga raster. Men semester var för badgäster och arbetet ett självklart fokus i livet. Min pappa var speciell men inte unik. Hans syn på arbete präglades av hur samtiden såg på de arbetsinsatser som krävdes för att samhället skulle fungera. Jag saknar det.
Min egen bransch skriker efter C-kortare. Det är ont om lastbilschaufförer och hela transportbranschen letar med ljus och lykta efter fler. Bristen på bussförare är större än någonsin. Bara i år saknas 3 000 personer, visar en färsk undersökning från Transportföretagen som TV4 rapporterat om. Västnytt rapporterade att endast nio elever har tagits in till de 24 utbildningsplatserna på Motorbranschens tekniska gymnasium i Göteborg i höst.
Samtidigt larmar fackförbundet Kommunal om otillräcklig bemanning inom äldreomsorgen. Kommunals ordförande Malin Ragnegård menar att kommunerna inte klarar av sina kärnuppgifter. “Situationen för personalen i svensk äldreomsorg är katastrofal. År efter år tvingas personalen springa fortare och jobba snabbare för att täcka upp den akuta personalbristen som blir värre under sommaren.” Det är fullständigt orimligt.
Alla vet att utan kroppsarbetarna stannar Sverige. Om vi inte kan lita på att våra äldre får den omsorg de förtjänar, om inte sopbilen hämtar vårt avfall eller om kollektivtrafiken inte kan ta oss till jobbet, ja då kraschar mångas tillvaro. Men arbetaryrkena är väldigt osynliga i dag. Trots att vi är två miljoner av arbetskraften är det sällan undersköterskan, renhållaren eller busschauffören som lyfts fram på kultursidorna eller i den allmänna debatten.
Vårt jobb syns först när det inte utförs. När det är panik. Som i äldreomsorgen under semestern eller när få är intresserade av att utbilda sig till bussförare. Jag är trött på att läsa om alla utbrända influencers. Det finns en verklighet utanför alla lobbyisters, managementkonsulters och homestylisters värld. Våra jobb är ofta tunga och verkligen inte välavlönade, men de är lika viktiga och lika fina. Arbetsglädjen och yrkesskickligheten är stor.
Arbetsgivarna behöver höja lönerna och fackföreningarna lyfta fram människorna i de samhällsbärande jobben. De bästa ambassadörerna för kommande generationer är vi som redan arbetar där. Om inte vi kan rekommendera jobbet, vem ska göra det då? Jag saknar min pappa och jag saknar den arbetarmoral som han representerade.
—Ann-Sofie Hermansson, ledarkrönika i Göteborgs-Posten.