Ur led är tiden. Facken firar en reallönesänkning och en bankekonom och en riksbankshöjdare är de som talar klarspråk.
Så var det så kallade märket satt, den nivå övriga avtalsförhandlingar ska förhålla sig till. Industriavtalet har skrivits under och det talas om den högsta löneökningstakten i modern tid. IF Metalls och LO:s ledningar är mycket nöjda. Historiskt! utropas det om de i snitt 3,7 procenten per år i det tvååriga avtalet (4,1 år ett och 3,3 år två).
Det hade varit klädsamt med ett något mindre segerrus, när vi talar om en stor reallönesänkning, under ett år där en allt större del av lönen går till matjättarna och hyresvärdarna eller bankerna.
För att förekomma medlemmarnas besvikelse har merparten av majoritetsfacken under avtalsrörelsen hållit hårt i myten om prislönespiralen, trots att den står på mycket skakig empirisk grund. Prisökningar kommer före löneökningar, högre lönekrav är en effekt av inflationen – inte en orsak till den.
Klarspråket kommer i stället från Nordeas makrochef Susanne Spector, som dessutom har en bakgrund på Svenskt Näringsliv. I ett marknadsbrev som kom förra veckan skriver hon att även om facken hade fått igenom sitt utgångsbud, 4,4 procent, står vi inför ett förlorat decennium när det kommer till reallöneökningar. Inflationen har gjort att vi just nu är tillbaka på 2013 års lönenivå och det kommer att ta åratal att hämta upp.
Hon punkterar även prislönespirals-föreställningarna och skriver: “Empirisk forskning tyder också på att inflationen oftast kommer innan lönerna och att lönetillväxt är en dålig indikator på framtida inflation”. Något som återkommande lyfts under årets avtalsrörelse, men för döva öron från majoritetsfacken.
Ord och inga visor får vi också från en tidigare vice riksbankschef. På DN Debatt… skriver Thomas Franzén så här: “Fackföreningarnas lönekrav har anpassats till företagens mål om hög avkastning. På sikt behöver i stället lönernas andel öka jämfört med vinsten. Lägre krav på avkastning skulle dessutom dämpa inflationen och nedgången i ekonomin.”
Majoritetsfacken talar gärna om de ökande klyftorna, men sällan i skarpt läge. Det är i avtalsrörelsen de skulle kunna göra något åt dem, men då förhåller man sig i stället återhållsam och “ansvarstagande”.
Det är en märklig ordning när bankekonomer och riksbankshöjdare låter mer radikala än de som säger sig företräda arbetarklassen.
—Annie Hellquist, ledare i Arbetaren.
Se även
- Parterna överens om reallönesänkning – arbetaren.se, april 2023