Det är fint att byta åsikt. Att omvärdera gamla principer är ett bevis för ett rörligt intellekt, oavsett vilka principer det handlar om. Hela den så kallade samtalsaktivismen bygger på premissen att det är mer hedervärt att spela in podd med nazister än att bekämpa dem. Men det är inte bara fint att byta fot, det är också praktiskt. Visa mig en högerdebattör som inte har ett oklart förflutet inom vänstern och därmed täcker in hela den retoriska spelplanen.
I veckans avsnitt av SVT:s “30 minuter” tar Elisabeth Svantesson (M) den här konsten till en helt ny nivå, när hon konfronteras med ett fem år gammalt citat om Sverigedemokraterna. “Delar av deras politik är rasistisk eftersom den bygger på ett ‘vi och dem’”, sade hon till DN oktober 2016. Och nu ska de alltså samarbeta? Här har hon alla chanser i världen att svara enligt tidens melodi: Fem år? Vet du hur många gånger jag hinner byta åsikt om fascismen på fem år? Se på mitt rörliga intellekt!
I stället händer något förbluffande. “Jag tycker att det var fel att jag sa att de har rasistisk politik för det tyckte jag egentligen inte då”, säger Svantesson och förklarar att det handlade om en “period då alla gärna ville hitta de här etiketterna”.
Och vem kan veta vad Svantesson “egentligen” tyckte för fem år sedan? Det enda vi vet är att hon glatt pekar på sin egen ryggrad och konstaterar att den består av ostkaka.
—Kristina Lindquist, kulturkommentar i Dagens Nyheter.