Man måste gå tillbaka till startpunkten, Alfred Nobels avsikt med (freds)priset. Den nya vd:n i Nobelstiftelsen, den norska juristen Vidar Helgesen, betonade i en intervju med Sveriges Radios “Studio Ett” i veckan kärnan i alla Nobelpris: att Alfred Nobel ville förändra världen. Inget är viktigare än att få slut på alla krig, men hur bra tillvaratar Nobels stiftelse essensen i uppfinnaren Nobels fredsvision?
Han ville få slut på alla krig genom globalt samarbete och internationell lag. Kärnan i uppfinnarens fredsinnovation, global demilitarisering, nämns uttryckligen i testamentet.
Den norska Nobelkommittén, som utses av Stortinget, anförtroddes uppgiften att främja Nobels idé genom det årliga valet av pristagare. Men så skedde aldrig. Fredspriset har delats ut åt alla håll och blivit ett allmänt godhetspris utan en distinkt idé eller tydliga mål. Stortinget borde till kommittémedlemmar ha utsett anhängare av Nobels fredspolitiska idé, men har i stället valt sina egna och använt priset för sina egna syften…
Den mest uppenbara åtgärden för att uppfylla Nobels sista vilja var att undersöka vad denna vilja egentligen var och sedan göra den allmänt känd. I stället beslutade stortingets ledning i tysthet att 1897 bortse från testamentets tydliga ord om minskning eller avskaffande av militären.
Testamentet lades åt sidan och tolkades aldrig professionellt. I stället använde Nobelkommittén egna, självvalda och diffusa begrepp som “fred” och “fredsarbete” och tog sig med detta i praktiken frihet att göra som den önskade med priset…
Den norska kommittén har aldrig följt upp sin huvuduppgift: att främja Nobels idé om en geopolitisk vändning och ett universellt samarbete om global fred. Priset, inspirerat av Bertha von Suttners roman “Ned med vapnen!”, borde ha kallats Nobels nedrustningspris.
—Fredrik S Heffermehl, debattartikel i Dagens Nyheter.