Inför samernas nationaldag (6 februari) kan vi konstatera att året som gått innehållit både goda, inspirerande händelser för samerna men också ett allvarligt negativt strukturellt hot gentemot ursprungsfolkets rättigheter…
Allt sedan filmen Sameblod har exotismen och stereotyperna av det samiska folket successivt fått ge vika för en bredare beskrivning av det samiska vardagslivet och kulturen. Samerna framställs inte längre som museiföremål. Det kan vi tacka den allt större uppmärksamhet som samiska kulturaktivister har fått i storsamhället och det vore tacksamt om samtliga riksdagsledamöter läste någon av de böcker som utkommit under året innan beslut om samernas villkor beslutas framöver.
Här några läsförslag att lägga på nattduksbordet: Anna Labbas bok Herrarna satte oss dit, som erhållit flera litterära utmärkelser, bl.a. Augustpriset, handlar om tvångsförflyttningarna av nordsamer i Sverige. Mats Jonssons skildring av skogssamerna När vi var samer, Ann-Helén Laestadius Stöld, som skildrar renskötarens vardag och hatet de är utsatta för…
Om riksdagsledamöterna tar del av ovanstående litteratur kanske den ännu inte avgjorda frågan om exploateringen av Gállok/Kallak kan stoppas. Det borde vara självklart att regeringen med stöd av en riksdag, som då äntligen tar hänsyn till samernas levnadsvillkor, säger nej till gruvbrytning av järnmalm i Jokkmokks kommun. Det är väl känt och förnekas inte att det finns stora risker för omfattande förstörelse av natur, miljö, samisk kultur och renskötsel…
Det är dock högst oroande att den socialdemokratiske näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson på hans tillträdesdag uttryckte att “Socialdemokrater älskar gruvor. Våra gruvor är av fundamentalt riksintresse.” Thorwaldsson borde i denna gruvproblematik byta fot och prioritera riksintresset ursprungsbefolkningen samernas rättigheter före “riksintresset” det brittiska gruvbolaget Beowulf Mining. För just järnmalm har inget att göra med vår elektrifierade framtid, där idag nickel, litium, kobolt och koppar är viktiga mineraler.
—Stefan Widqvist, essä i Dagens Arena.