De är samhällets mest osynliga. De som håller våra kontor rena, våra parker utan skräp. Det handlar om städare och lokalvårdare, de som mest ses som ett slags inventarier. Och det säger så himla mycket om hur ojämlikt vårt samhälle faktiskt är.
Just synen på de som städar, de allra lägst stående som ”inte riktigt människor” har gamla, förlegade anor. Då när Sverige fortfarande var urfattigt, innan välfärdssamhället skapades, var det så här klassklyftorna kunde rättfärdigas.
De utarmade, daglönarna, tjänstefolket, självklart var det helt i sin ordning att de inte hade samma behov som de rikare. Självklart var de lägre stående, inte rationella, inte förnuftiga. Ja, var inte torparna, backstugusittarna och fattigbönderna egentligen ett slags barn?
Något hände när Sverige blev mer välmående, då när klasskillnaderna minskade under 1900-talet. Det och att svenskarna – oavsett bakgrund – gick i samma skolor, bodde i samma bostadsområden. Människor var visst inte så olika bara på grund av deras ekonomi…
Enligt en ny rapport från Oxfam är det tydligt att vårt land på väg tillbaka till ett mer förmodernt Sverige. Sedan förra mätningen rasar Sverige från det tionde mest jämlika landet i världen till plats 24
Och med allt större boende- och skolsegregation, med en växande polarisering och med allt färre mötesplatser, cementeras klassklyftorna allt hårdare. De ”som städar”, de som bor i utsatta förorter och de mest utsatta blir en andra klassens svenskar.
-Lina Stenberg, krönika i Fempers
Läs mer https://fempers.se/2024/38/i-sverige-raknas-inte-stadarna-som-manniskor/