Sverige fortsätter sitt världsrekordförsök i att finansiera ett skolsystem på sämsta tänkbara sätt. Vilken riskkapitalist som helst kan i dag börja kassera in svenska skattepengar genom att investera i fristående skolor. Allt de behöver göra är att följa de stora skolkoncernernas framgångsrecept.
Metoden för att tälja guld är numera väl känd: Vinstdrivande skolor skapar sitt överskott genom att locka motiverade elever från studievana hem. Samtidigt drar de ner på personal, bibliotek och lokaler. Det sociala ansvaret, liksom de övergripande planeringskostnaderna, dumpas på kommunerna…
Detta sätt att göra affärer på är förstås provocerande. Som företag betraktade är skolkoncernerna varken produktiva eller nyskapande. Deras nisch är rent seeking eller “fördelssökande” – det vill säga att utnyttja systemet så mycket det går.
De måste snabbt erövra så mycket mark att de kan möta alla krav på reglering med hot om att lägga ner skolor och skapa kaos i utbildningssystemet. Skolkoncernernas utmaning är därför att passivisera den stora majoritet som, om de fick chansen, gärna skulle dra upp riskkapitalets sugrör ur vår gemensamma pengabägare…
När den konservativa skribenten Alice Teodorescu Måwe i veckan anställdes som chef för samhällskontakter hos friskolejätten Academedia tog sig många allmänliberala friskolevänner för pannan. Vad skulle Academedia tjäna på att förknippas med denna polariserande profil på den allra yttersta, SD-vänliga högerkanten?
Rekryteringen blir dock logisk om man ser den som ett taktiskt drag i den aktuella maktsituationen. Genom att dra in kulturkriget i skoldebatten hoppas man kunna avleda uppmärksamheten från koncernens slukande av skattepengar. Tills det är för sent. För skolkoncernerna pågår nu en kamp mot klockan. Deras nya produkt på idémarknaden är därför tvivlet. Köp det inte!
—Per-Anders Svärd, ledare i Arbetaren.