När jag läser igenom SD-regeringens budget för nästa år drabbas jag av en ökande känsla av tomhet. Sorg, till och med. Den stora tyngdpunkten ligger på skattesänkningar, varav den absoluta majoriteten träffar de som redan klarar sig bra. Och jag missunnar ingen några hundralappar i sänkt skatt. Men de stora summorna kommer först när du tjänar betydligt mer. Och det gör de små nålsticken som drabbar vanligt folk så mycket mer påtagliga.
Tillägget i bostadsbidraget för de barnfamiljer som har det allra tuffast fasas ut. Tandvården för människor under 23 blir dyrare. Den orättvisa skatteklyftan mellan de av oss som har jobb och de som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning står utanför arbetsmarknaden fördjupas. Dyrare mediciner för de som verkligen behöver dem.
Sextio miljarder i reformutrymme. Sextio tusen miljoner. Det är mycket pengar. Ändå kommer vi att få se fortsatta nedskärningar i sjukvården. Hårt arbetande vårdpersonal kommer att sägas upp, och de som är kvar kommer få en ännu omöjligare arbetssituation…
Jag känner sorg. Men också en gryende vrede. Vi skulle kunna ta krafttag mot segregationen. Mot barnfattigdomen. Bygga ett land som blickar framåt. Men istället får vi skattesubventioner av sparande i aktiefonder och dyrare mediciner.
-Johan Sjölander, debattartikel i Dagens Arena
Läs mer https://www.dagensarena.se/opinion/sextio-miljarder-forlorade-chanser/