Efter tre veckor av Rysslands olagliga anfallskrig mot Ukraina framgår med all önskvärd tydlighet att Vladimir Putin har misstagit sig. Det ukrainska försvaret visade sig vara betydligt starkare än han räknat med, de rysktalande minoriteterna i östra Ukraina hälsade inte inkräktarna välkomna med blommor (lika lite som några invånare i Mellanöstern någonsin har välkomnat amerikanska invasionsstyrkor med presenter och applåder) och det västerländska gensvaret på Putins krig blev hårdare, snabbare och mer enhälligt än vad ens västledarna själva hade trott.
Putins stora felbedömning – som han nu får betala priset för – riskerar dock att upprepas av västvärlden. Man satsar nämligen allt man har på en sanktionsstrategi utan vare sig överenskomna mål eller direkta utvägar, och utan någon djupare insikt om att sanktioner har en benägenhet att trappa upp konflikter snarare än att lösa dem…
Det råder naturligtvis ingen tvekan om att Rysslands olagliga invasion av Ukraina förtjänade ett svidande gensvar. Men i euforin som råder över att Europa och USA äntligen tycker likadant igen – med ett EU som får släta över sina inre motsättningar och för en gångs skull känna sig enat, och ett Nato som återfunnit sitt existensberättigande – så har just enigheten kring taktik och tillvägagångssätt fått ersätta ett nyktert tänkande om strategi och måluppfyllnad.
Självfallet kommer sanktionerna att bli ekonomiskt kännbara för Ryssland. Men det viktiga när man ska bedöma deras nytta är inte hur ont de gör, utan om smärtan leder till en politisk kursändring. Och här någonstans tycks väst ha bortsett dels ifrån hur det brukar bli med sanktioner rent historiskt, dels ifrån sanktionsverktygets inneboende tendens att driva utvecklingen i riktning mot mer krig, inte mindre…
Historiskt sett finns en kraftigt ökad risk för militär våldsanvändning efter det att sanktioner satts in. Det beror delvis på att sanktionerna skärper redan befintliga motsättningar, så att bägge sidor får svårare att kunna kompromissa. Lektzian och Sprecher konstaterar också att i synnerhet demokratiska stater är mer benägna att dra igång en militär konfrontation efter det att sanktioner införts, eftersom de är mer sårbara för folkligt missnöje hemmavid när förväntningarna kommer på skam.
—Trita Parsi, kulturartikel i Aftonbladet.