P C Jersilds roman Babels hus från 1978 beskrevs som en dystopi om vården. Den skildrar hur små kolonilotter rivs och får ge plats åt ett modernt jättesjukhus, dit kolonilottsägaren herr Svensson själv tas efter en hjärtinfarkt. Romanen skapade en debatt om vårdens villkor som pågick långt in på åttiotalet. I dag är det svårt att förstå vad som skulle vara så hemskt – boken skildrar ju en vård i världsklass!
Herr Svensson får ligga på sjukhus i flera månader efter en hjärtinfarkt. Kirurgerna är förträffliga, maten är god och när Svensson väl dör efter att man försökt allt sitter personalen inte bara och håller honom i handen de sista timmarna – de lyssnar dessutom på hans vuxne son som får berätta om sin uppväxt och sin relation till fadern. Vem kunde då föreställa sig dagens scener från akutmottagningarna i Stockholm?…
De hundratals vittnesmål som kommit in från läkare och vårdpersonal på Sjukvårdsuppropet får en att tro att man hamnat rakt i någon armodsskildring av Victor Hugo eller Upton Sinclair. Visste man inte var de kom ifrån, skulle man gissa ett fattigt land – kanske i krig eller under sanktioner? Situationen är akut, behoven enorma, resurserna knappa. Hur förstå att det handlar om ett land som har mer pengar än någonsin? När PC Jersild skrev sin roman låg Sveriges BNP per capita på 240 600 kronor. I dag ligger den på 475 100 kronor. Ändå har vi inte råd att erbjuda vård till vår befolkning…
Något är allvarligt fel – inser alla utom de ansvariga. “Vi har ingen sjukvårdskris”, säger det moderata finansregionrådet Irenius Svenoniust och insisterar på att mitt i detta kaos gå vidare med planerna på att avskeda ytterligare 600 läkare och undersköterskor på Karolinska…
Som Anna Gustafsson och Lisa Röstlund beskriver det i boken Konsulterna – Kampen om Karolinska har det varit ett veritabelt rån av svenska skattepengar. Det är en härva som i vilket annat europeiskt land som helst hade lett till en självklar korruptionsrättegång. Men den utredning av Karolinska som skulle bli klar i mars 2019 lyser fortfarande med sin frånvaro.
-Kajsa Ekis Ekman, kulturartikel i Aftonbladet