20 procent fler anmälningar om arbetssjukdomar förra året. Siffrorna kommer från Arbetsmiljöverket, som nyligen presenterat hur det såg ut 2019. Även olyckorna på jobbet ökar. Det enda positiva verkar vara att något färre personer dödades på sina arbeten. Men 46 människoliv avslutade i förtid är fortfarande 46 för många…
Arbetsmiljöverket lyfter även den bristande möjligheten för personalen att påverka hur arbetet utformas som ett problem. Det här är viktigt, och något som ofta glöms bort i debatten. Svaret på problemen handlar alltså inte bara om konkreta saker som lyftmaskiner eller ergonomiska stolar – utan om makt och inflytande över sin arbetsvardag.
Alla former av sjukdomar och skador som orsakas av arbetet är ett otyg, och resulterar årligen i långa kvitton på vad arbetslivet kräver av oss människor. Varenda en av dem är att betrakta som en avvikelse i relation till hur det borde vara – ett samhälle där ingen skadas eller dör av sitt jobb.
Samtidigt är det viktigt att också inse att det här är priset som väldigt många arbetande människor betalar för att få ut en lön. Fattar man inte det kommer man inte heller lyckas nå problemen i grunden. Frågan handlar ju inte om att “tycka synd om”, utan att kräva ordentlig kompensation.
“Det är ett slit och en risk att arbeta. Det ska man ha rimlig ersättning för, och arbetsgivaren ska göra allt som står i dess makt för att minimera riskerna”
Ingen tid är kort nog heller, när tillväxt och vinstmaximering är allenarådande. Det ska alltid gå snabbare. Detta gäller faktiskt också inom offentlig sektor – där kan man ju tyvärr se samma mönster. Men istället för vinstmaximering handlar det om extrem så kallad “effektivisering”, som egentligen borde kallas vid sitt rätta namn; besparing. Få ut mer av den arbetskraft som redan finns.
Det här behöver inte alltid vara dåligt, om det till exempel innebär att personalen får underlättande redskap eller smartare (inte mer stressande) scheman. Tyvärr är det inte så man har gjort, utan istället upplever många att man bara ska springa fortare.
—Sofie Eriksson, ledare i Västerbottens Folkblad.