Han valde ordet “klägg”, Håkan Juholt, när han skulle beskriva den svenska korruptionen. Han visste vad han gjorde. Enligt ordboken betyder det obehaglig kletig massa, och det är just obehaget, äcklet, som till sist väcks till liv vid läsningen av “De gränslösa” av Marcus Larsson och Åsa Plesner.
Förra året oroade sig styrelsen i Watma Group Ab för risken att politikerna skulle sänka skolpengen för friskolorna. Och tänka sig! När Kristersson blev statsminister minskade risken för detta, och skolkoncernernas aktiekurser steg.
Detta är klägget – sammanblandningen av lagstiftare och välfärdskapitalister, den systematiserade bestickningen presenterad som entreprenörskap och valfrihetsvurm. Larsson och Plesner blottlägger det noggrant och pedagogiskt, med patos men också en viss analytisk distans. Det är en beundransvärd folkbildningsinsats.
Själv blir jag drabbad in i märgen, alla dessa namn och köprelationer gör mig till slut ursinnig. Det är så ovärdigt och så klandervärt, denna massa av politiker och lobbyister som smiter in och ut mellan uppdrag i riksdag, regering, påverkansfirmor och välfärdsbolag.
Alla dessa människor som först skriver lagar som möjliggör handel med utbildning och som därefter ordnar aktieportföljer i bolag som har som affärsidé att göra vinst på sänkt lärartäthet, minskade skolgårdar, nerdragen elevhälsa och indragna skolbibliotek.
Det är vämjeligt – och efter att ha läst boken känner jag för att skrika: jag anklagar er! Ulf Kristersson, Göran Persson, Gunnar Hökmark, Peje Emilsson, Per Egon Johansson, Carl Bildt, Lotta Edholm och alla ni andra – ni är politikens dödgrävare och välfärdssamhällets strypare! Ni skor er på barn genom att stjäla skattemedel och skapa en korrupt marknad som bara fungerar så länge som ni själva, den självgoda politikerklassen, garanterar dess existens.
Vad är ni ens för liberaler, som inte vågar göra business på en riktig marknad? Det är ni som är klägget, så målande beskrivet av den utstötte socialdemokraten Juholt, och så skickligt avslöjat av Larsson och Plesner.
—Rebecca Selberg, kulturartikel i Aftonbladet.