I sommar har Dagens Nyheter publicerat en studiecirkel om nyliberalismens samhällsnedbrytande dynamik. Ja, alltså, inte uttryckligen. Det man har gjort är nyfiken och gedigen journalistik om svensk järnväg.
DN:s huvudartikel bar rubriken “Järnvägen vittrar sönder mitt framför våra ögon”. Håkan Englund, erfaren järnvägsarbetare och facklig ordförande på Infranord – ett statligt ägt bygg- och underhållsbolag, avknoppat från Barnverket – sammanfattar effekten av avregleringen: “Problemet är att ingen längre tänker på helheten – på att tågen ska gå. I stället är allt fokus på att det egna bolaget ska tjäna pengar och uppfylla sitt kontrakt så billigt det går.”
Det som belyses i DN:s granskning är nu inte något nytt. De som har arbetat i branschen och sett sitt yrkeskunnande misshandlas av ideologiskt drivna räknenissar, har varnat för effekterna under lång tid. Redan 2011 gav författaren Mikael Nyberg ut boken Det stora tågrånet. Det är en genomgång av marknadsfantasiernas dödsgrepp om svensk järnväg – den troligen allra mest avreglerade i Europa. Här kunde man bland annat läsa om hur det kunde vara mer kommersiellt rationellt att skriva rapport om ett fel än att faktiskt fixa det, om administrativt kostsam låtsaskonkurrens.
Tretton år senare skriver DN om att Infranord beställt ett nytt “trådbyteståg” som väsentligt effektivare än idag kan byta kontaktledningar och stolpar. Detta finns det stort behov av i Sverige – med nuvarande takt skulle det ta 350 år att byta ut de uttjänta. Det visar sig dock att tåget ska användas i Norge – enligt bolagets vd “en tillväxtmarknad”. I Sverige kan den införskaffade mackapären inte användas, eftersom det skulle bryta mot upphandlingsregelverket. Dock ska Trafikverket efter ett arbete som pågått i elva år snart “sjösätta ett it-system för att få samlad kunskap om Sveriges järnvägssystem”…
Järnvägstrafiken passar exceptionellt dåligt för marknadsstyrning. Det är en central del av själva konceptet att det bara ska gå ett spår mellan två punkter. Och systemeffekter är en bärande del av detta koncept. De positiva välfärdseffekterna av järnvägsnätet beror just på att det är ett nät – att det knyter ihop sociala och ekonomiska aktiviteter, genom en verksamhet som är och måste vara utpräglat samhällelig. Det måste till beslut, investeringar och samordning. Och inte minst, det går inte att särskilja järnvägen från aktivt och medvetet samhällsbygge…
Forcerad marknadisering av denna infrastruktur är dömd att misslyckas – om målet är det de flesta skulle vilja att det var: att tågen är tillgängliga, pålitliga och snabba, och att systemet bidrar till att knyta ihop landet…
Studera alltså noga DN:s artiklar om järnvägen.
-Ali Esbati, krönika i ArbetsVärlden