Utredningen av Richard Anderssons, 35, massmord på Campus Risbergska i Örebro är klar. Den kan därmed läggas till handlingarna och glömskan med polisens diffusa slutsats att det bara handlade om en olycklig och misslyckad typ som ville begå självmord.
Polisens i Örebro spontana vilja att bagatellisera massakern, tio människor skjutna till döds, sex mer eller mindre allvarligt skadade, manifesterades inom 48 timmar när man gick ut med påståendet att ”ingenting tyder på ett politiskt eller ideologiskt motiv”.
Det var inte en slutsats grundad på någon som helst polisiär kunskap. Det var en politisk proklamation byggd på önsketänkande. Polisen i Örebro ville ha ett opolitiskt massmord.
Det var de sannerligen inte ensamma om. Bland alla tillskyndare för önskvärd politisk tolkning av massmordet infann sig snabbt statsminister Ulf Kristersson med ett salvelsefullt utspel där han djupt beklagade att Sverige nu, liksom vårt kära grannland Finland, drabbats av en skolskjutning.
Därmed reducerades och förminskades det sannolika terrordådet till ”skolskjutning”, en amerikansk term som vanligtvis handlar om skolbarn som skjuter skolbarn. Hur långsökt den jämförelsen än kunde tyckas ställde de flesta medierna lojalt upp. Somliga anpassade sig så underdånigt att de började kalla massmördaren för ”skolskytten”.
Men de sexton skjutna på Campus Risbergska var inga skolbarn, de var alla medelålders komvuxstuderande. Och än viktigare var de såvitt jag kunnat förstå alla, eller nästan alla, invandrare…
Aldrig tidigare har dödsoffren vid sådana händelser omgivits av ens liknande diskretion i medierna. För att inse skillnaden behöver man bara erinra sig publiciteten som följde efter att en mer eller mindre muslimsk centralasiat lastbilsdödade vita människor på Drottninggatan i Stockholm.
-Jan Guillou, kolumnist i Aftonbladet