Jag minns då det nya pensionssystemet klubbades… Var systemet inte alltför dåligt finansierat? Skulle systemet verkligen kunna ge alla över 70 procent av slutlönen i pension som utlovades?
Eftersom systemet knöts till hur hög tillväxten skulle bli i framtiden var det ingen som visste. Ingen relevant tillväxtprognos kan sträcka sig längre än något år in i framtiden. Men blickade vi bakåt såg det mörkt ut. Vi hade just genomlevt flera kriser…
Men denna fragila framtidstro bakades in i det nya pensionssystemet. Ett flertal tongivande ekonomer lanserade tanken på att ekonomin nu hade “växlat upp” till en högre bestående tillväxttakt. Under lång tid framåt skulle vi alltså ha en frapperande hög tillväxt, siade man. Och då skulle pensionerna till och med kunna bli högre än utlovade procent av slutlönen.
Så kom IT-kraschen då investerarna upptäckte att folk fortfarande bara köpte ett par jeans och inte hundra par jeans vid varje köptillfälle och förstod att de aldrig skulle få tillbaka sina investerade pengar. Och tillväxten växlade lika snabbt ned igen och har därefter gått både upp och ned i vanlig takt. När pensionssystemet inte fick draghjälp av någon plötslig bestående ökad tillväxt blev kritikernas sanning uppenbar: Pensionssystemet blev kraftigt underfinansierat.
Under tjugo års tid har därefter pensionssystemet fasats in. De med födelseår 1954 är den första kullen som helt omfattas av det nya pensionssystemet. Det är alltså först nu som vi ser den förödelse som det nya pensionssystemet orsakade.
Många högavlönade grupper har under tiden skaffat sig både privata pensionsförsäkringar och bra pensionsavtal. LO-grupper har blivit mer utsatta.
Få LO-anslutna har möjlighet till privat pensionssparande, avtalspensionerna för LO-kollektivet är förhandlingsvägen på väg att avsevärt förbättras men är ännu inte i kapp de högavlönades pensionsavtal.
Vad gör då politikerna? Ansvarskännande politiker vill naturligtvis ändra pensionssystemet igen och höja pensionsinbetalningarna så att alla får en vettig pension. Men det vill inte de borgerliga partierna.
—Martin Klepke, ledare i Arbetet.