Förutom läkare hörs politiker, ledarskribenter, partiledare och twittrare som på något konstigt sätt vet exakt hur en pandemi ska hanteras. Och jag är så hjärtinnerligt trött på att höra dessa medicinska baksätesförare och deras pinsamma jakt på syndabockar: Vad skulle ha gjorts? När skulle det ha gjorts? Vems fel är det? Varför har Sverige handlat annorlunda? Vem måste avgå?..
Det enda som med säkerhet hade gjort pandemin lättare att hantera skulle varit att inte ha haft en vårdplatsbrist när pandemin började.
Ett nytt pandemiskt virus är per definition oförutsägbart: Hur det sprids, hur vi ska behandla patienterna, hur immunförsvaret reagerar. Länder har drabbats väldigt olika, och resultatet har sällan varit relaterat till deras åtgärder. Har vi verkligen så svårt att acceptera att saker bara händer? Att virus muterar slumpmässigt?
Självklart ska vi utvärdera vårt agerande under pandemin. Och såklart ska vi lära oss av vad vi har gjort och se hur vi kan göra det bättre nästa gång. Men som vi gör inom vården: När du kritiserar en kollega, gör det med stor ödmjukhet och var tacksam för att inte du hade rollen att fatta snabba beslut mitt i natten när blodet sprutade.
Och givetvis utvärderar man först när allt är klart. Ingen skulle komma på tanken att granska en operation medan det fortfarande blöder. Att slutbedöma en strategi under pågående pandemi är lika dumt som pinsamt.
Den här pandemin handlar om hur vi hanterar osäkerhet. Det enda jag vet med säkerhet är att de politiker som (…) uttalar sig tvärsäkert om hur pandemin skulle ha skötts, inte kommer att få min röst i nästa val. De politiker som ordnar fler permanenta vårdplatser kommer att få den!
—Henrik Widegren, krönika i Dagens Medicin.