Någonting jäser inom den svenska arbetarklassen. På golvet i industriverkstäderna och inte minst i kommentarsfälten på sociala medier. En nedtryckt känsla av förnedring och ilska, en uppgivenhet vars bägare nu runnit över till följd av de senaste veckornas utspel från våra fackliga företrädare.
I förra veckan lanserade LO sin låglönesatsning för alla under 27 100 kr. Och den här veckan gick man ut med sitt löneanspråk, med Facken inom industrin, “märket”, först ut.
4,4 procent finns det löneutrymme för, menar IF Metalls förbundsstyrelse. Samtidigt gick tidningen Arbetet ut för några veckor sedan med sin lista på de topp 10 storbolag med högst avkastning. AB Volvo toppar listan med sina 61,8 miljarder för 2021. Därefter kommer Volvo Cars med den lilla summan på 35,3 miljarder.
Det har alltså pågått ett miljardregn för storbolagen, samma bolag som fick statliga bidrag för att överleva under Corona-pandemin, för att forslas vidare till sina aktieägare med skandalomsusade rubriker till följd.
Den svenska modellen stipulerar att det råder ett samförstånd mellan arbetsgivarorganisationerna och arbetstagarorganisationerna. Detta samförstånd, denna kompromiss, kan i dag sammanfattas i “Industriavtalet”. Men detta samförstånd är tydligen enkelriktat.
Samtidigt som arbetsgivarna upplever rekordvinster och miljardregn så får vi på golvet nöja oss med luft i plånboken. Luft som vi inte kan använda för att betala räkningarna och mat i kylskåpen.
Runtom i landet kan vi höra om hur medlemmarna inom de olika fackliga organisationerna kräver kompensation för de höga vinsterna och för att täcka de ökande levnadsomkostnaderna… Vi hör 48-årige processoperatören Hans Carlsson i en intervju med Dagens Arbete : “Om inflationen är åtta procent, så borde vi väl få tio procent!”…
En gnista av hopp finner vi hos våra fackliga kamrater som jobbar på LKAB. Gruv 135:an har på ett medlemsmöte beslutat om löneökningar på 10 procent på ett år. Gruv 4:an kräver löneökningar på 20 procent för samma tid. Nyligen skickades det in en motion till Gruv 12:an där man yrkar på ett lönekrav på 20 procent på ett år.
Ingen förtroendevald som verkligen vill ta kampen för högre löner ska behöva förklara för sina medlemmar varför de inte ska kräva högre löner. Därför har vi lanserat en namninsamling, riktad till IF Metalls kongressdelegater att lyfta frågan om Industriavtalet, det så kallade “märket”, på kongressen.
—Andreas Köhler, medlem IF Metall, debattartikel i Dagerns Arbete.