Något skaver i landet. Det finns ett missnöje över tingens ordning. Ibland överdrivet. Men ofta berättigat…
Men den gemensamma lösningen på alltings jävulskap verkar vara att minska intäkterna till samhället. Att högerregeringen, med stöd av festfixare Åkesson i Sölvesborg sänker skatten och mest till de rika överraskar inte.
Men att Socialdemokraterna i oppositionsbudgeten väljer skattesänkning och accepterar att vi får lägsta skattenivåerna sedan 1980 är förvånande när bristerna i samhället är så påtagliga. Den Socialdemokratiska budgeten är bättre i sin fördelning, men häpnadsväckande nog mer åtstramande än regeringens.
Ibland kommer jag osökt tänka på Socialdemokraternas valfilm ”Skattefria Andersson” från valrörelsen 1954. Gustav Andersson, mästerlikt spelad av Stig Järrel, drömmer mardrömmar om statens långa fingrar och orättfärdiga beskattning.
En morgon vaknar han ur drömmen och är skattefri. Men snart möter han ofrihetens elände när han inte får använda sig av vägar, vatten, skolor och annat som finansierats gemensamt över skatten.
Det är en sedelärande berättelse. Socialdemokratin har alltid varit som starkast när man talat klarspråk. De, av högern mest förtalade finansministrarna var historiskt Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. Tillsammans tog de strid för mer resurser till det gemensamma. Insikten var att ojämlikhet inte skapar ekonomisk dynamik, utan istället social dynamit.
-Peter Persson, ledarkrönika i Sydöstran.
Läs mer https://www.sydostran.se/ledare/ledarkronika-social-dynamit-istallet-for-ekonomisk-dynamik/