Guldklockans tid är sedan länge förbi och vi lever numer i en växande gigekonomi där det påstås att allt fler unga “väljer” gigjobb, hippa kontor och ett flyktigt liv framför 9-5 och trygga anställningsvillkor. Det hävdas även att den urbana ungdomen, milleniegenerationen, alltså barn som jag, födda mellan 1980 och 1990, värdesätter frihet och flexibilitet framför så obetydliga förmåner som fast lön, friskvård, sjuklön, psykisk hälsa, betald semester och intyg som uppfyller bostadsförmedlingens orimliga krav.
Låt oss krossa den här kapitalistiska lögnen en gång för alla och tysta den med lite välbehövlig sanning. För både du och jag vet att verkligheten ser annorlunda ut. Och en sak till, företag som Foodora och Uber Eats är inte de enda gig-bovarna i dramat. De är bara mer öppna med sin affärsmodell.
Att det det gigekonomiska väldet spridit sig som en löpeld över flera svenska företag och branscher har knappast undgått någon… Men att det lever också hos branscher som flitigt slår sig för bröstet genom att öppet proklamera sitt gigmotstånd, är det få som känner till. Vi pratar om medieföretag som skriver långa och kritiska reportage om gigekonomins tyranniska och förslavande villkor…
För något år sedan fick jag inhopp som reporter på en av landets etablerade tidningar, tacksamheten över att ha ett jobb överskuggade anställningsvillkoren. Att jag anställdes via sms från dag till dag, att det var upp till mig att göra mig så “behaglig” som möjligt genom att tacka ja till allt… Dagar, blev veckor, veckor blev två och en halv månad, när jag fick veta att jag inte behövdes längre. Då var jag nio dagar från att uppfylla kravet på tre ordentliga lönespecar som bostadsförmedlingen krävde av mig. Nio dagar ifrån att få ett förstahandskontrakt.
Men det är inte bara bostadshoppet som slås i spillror när man jobbar så här. Det är det mentala kaoset, att varje vecka behöva förhålla sig till en ny chef, ny arbetsgivare, nya kollegor, nya zoomsamtal, ny företagskultur, nya kontorsadresser och samtidigt förväntas leverera på toppnivå… Den urbana ungdomen, milleniegenerationen behöver inga guldklockor. Vi vill bara leva ett värdigt liv utan att vara beroende av föräldrarnas generositet. Vi vill ha trygga jobb, någonstans att bo och inte hållas vakna av en ständig framtidsoro.
—Odessa Fardipour, signerat i Arbetaren.