Och visst, år för år sluts lönegapet mellan kvinnor och män långsamt, långsamt. Men samtidigt står den totala skillnaden i livsinkomster de senaste trettio åren still. Tre av fyra fattiga pensionärer är kvinnor och av det privata riskkapitalet går endast en ynka procent till kvinnors företagande.
Kapitalinkomster beskattas lägre än lön. Män äger mer. Ja, kvinnor dominerar de högre utbildningarna, men det lönar sig inte ekonomiskt att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska som till exempel barnmorska.
När jag nyligen träffade industrins parter på ett seminarium och frågade hur de vill agera mot det strukturella lönegap som gör att kvinnodominerade branscher är lägre betalda föreslog någon som vanligt att kvinnor skulle göra andra yrkesval. Som om det var fel valt att bli undersköterska i äldreomsorgen eller förlösa barn på BB. Som om vi inte behövde fler som valde att göra just precis det.
Jag misstänker att de, precis som du och jag, applåderat sjukvårdens hjältar under pandemin? Sanningen är ju att våra liv och vår hälsa vilar i händerna på dessa underbetalda kvinnor som just nu springer allt snabbare och snabbare i brist på tillräckligt många kollegor.
Barn dör i förlossningsvården och vuxna i cancervårdens köer. Tiotusen sjuksköterskor jobbar med något annat för att det inte längre var hållbart att offra sin egen hälsa för andras. Vi vet att politik gör skillnad och nu vill vi i Miljöpartiet göra skillnad för vårdens underbetalda kvinnor. 40 miljarder behöver skjutas till för att höja lönerna, och framför allt för att anställa fler kollegor.
Applåder räcker inte. Politik har makten att förändra. Vi har gjort det förr. När vi höjde lärarnas löner och när alla ensamstående mammor fick trehundra kronor mer i månaden. Miljöpartiet går till val på mer jämställda löner.
—Annika Hirvonen, krönika i FemPers.