Om det är något jag noterat under alla de år jag varit ute på möten och diskuterat med folk, så är det att kortare arbetstid är oerhört efterlängtat…
Frågan om kortare arbetstid har dessutom en oerhörd historisk resonans: Införandet av åtta timmars arbetsdag och sedan 40 timmars arbetsvecka markerar något av arbetarrörelsens största segrar genom historien.
Men under ett halvsekels tid har idén om och förverkligandet av en generell arbetstidsförkortning aldrig på allvar varit uppe på den politiska agendan. Och Sverige släpar nu efter. I flera länder är arbetstiden kortad. Att korta arbetstiden innebär att den makt som arbetsgivaren har över löntagaren minskar och att den gör det bokstavligt: Löntagaren blir lite friare för varje minut som arbetsdagen kortas. Och troligen också friskare.
Därför är frågan om arbetstiden en så oerhört tydlig maktfråga: I den utövas en kamp om livet självt, ja om var våra kroppar tillåts vara.
Jag tror inte att det är någon slump att socialdemokratin och hela arbetarrörelsen har försvagats under det långa halvsekel då arbetstidsfrågan avförts från den politiska dagordningen. När striden om detta upphör, då dör något inom arbetarrörelsen. Men så snart någon andas om en reform av det här slaget går högern genast upp i falsett, så som den alltid gjort när löntagarna vädrat en längtan efter mer frihet.
Nu har en socialdemokratisk arbetsgrupp under ledning av Annika Strandhäll till slut lanserat ett förslag om en 35-timmarsvecka. Förslaget kommer att tas upp på nästa partikongress, men det är synnerligen oklart hur partiledningen ställer sig till det.
Förslaget är mycket försiktigt: Först en stor undersökning där några tusen anställda får kortare arbetstid. När det projektet utvärderats ska en årlig sänkning av arbetstiden ske från 2030 och framåt tills 35-timmarsveckan slutligen är här.
Det är försiktigt. Det kan upplevas som på gränsen till fegt. Men okay – jag kan förstå försiktigheten: Hela näringslivet, inklusive de offentliga arbetsgivarna, reser sig som en man (här är pronomen ”man” ganska träffande) mot det och frambesvärjer en framtid av fattigdom och elände.
Men just den där nästan raseriliknande kritiken mot arbetstidsförkortning från högerns sida vittnar om vilken politiskt mobiliserande kraft det ligger i arbetstidsreformer. Kortare arbetstid innebar och innebär mer frihet…
Jag är så pass gammal att jag minns när lördagarna blev helt lediga 1973. Jag var tretton år och minns att farsan slapp gå till jobbet och hela familjen istället kunde traska ner till Vingåkers centrum och göra något gemensamt. Sverige blev inte fattigare av det.
-Göran Greider, ledare i Dala-Demokraten