Vi (måste) börja prata om det orimliga i att hela arbetsmarknaden använder samma procentsats som lönemärke. Att man ”matchar märket” är nämligen ett misslyckande för personalen inom välfärden.
Löner satta i procent kan förvilla oss att tro att lönerättvisa är att ge alla samma procentuella löneökning – trots att skillnaden i kronor och ören innebär att den som redan har mycket får väldigt mycket mer.
Att glädjas över att den som exempelvis tjänar 23 000 kronor i månaden får samma procentpåslag som den som tjänar 43 000, är ju att applådera kraftigt ökade löneskillnader. 3,4 procent i lönepåslag ger nämligen inte ens 800 kronor i högre månadslön till den som tjänar 23 000 – men nästan 1500 till den som tjänar 43 000.
Nästa år justeras sedan lönerna med ännu en procentsats utifrån årets löneökning – och i kronor och ören drar eliten ifrån allt mer för varje år som går.
Förjäkligt. Kanske är det till och med ”klassförräderi” det handlar om?
Lite pigg blir man ju när ordföranden för Byggnads ungdomsorganisation Unga Byggare, Cajsa Holmqvist, tar bladet från munnen och slår näven i bordet.
– Märket är jävligt osolidariskt, säger Holmqvist till Dagens Arena.
– Jag tycker att det är klassförräderi. Det blir skillnad mellan arbetare och arbetare. Vi inom byggbranschen och andra högre avlönade LO-yrken drar ifrån dem som jobbar inom vård och omsorg. Det blir också ett jämställdhetsproblem eftersom det är främst kvinnor som jobbar inom de yrkena…
Det kommer inte att underlätta en redan svår personalrekrytering. Hur lockar man nästa generations arbetare till välfärden där lönerna är låga och löneutvecklingen innebär att man halkar efter praktiskt taget alla andra branscher för varje år som går?
-Susanne Sjöstedt, ledare i Värmlands Folkblad