Under lång tid har det byggts upp en form av global arbetsuppdelning, där vissa jobb med sämre villkor utförs av tillfällig arbetskraft från fattigare länder. När branschen nu ropar på att staten ska betala glappet mellan kostnaderna för utländsk och inhemsk arbetskraft framträder den dubbla bokföringen i fullt dagsljus. Ofta brukar de sämre villkoren för säsongsarbetare legitimerats med jobbens “enkelhet”.
Nu visar det sig att många av dessa jobb inte heller är så enkla.
Den tyska sparrisodlaren Voigts konstaterar exempelvis att “många människor tror att det är enkelt att plocka sparris, men så snart de försöker förstår de att det inte stämmer”. En sak är nämligen att plocka till husbehov, en annan att ha det som arbete. Likadant med vilda bär. Alla kan plocka blåbär, men att plocka tillräckligt med bär för att det ska bli kommersiellt lönsamt är en annan sak.
De flesta av de thailändska plockarna har arbetat i Sverige under flera säsonger. De har rutin, långt bättre kunskaper om de svenska bärskogarna än de flesta svenskar och är vana vid fysiskt arbete. Visst, de går att ersätta, men det kommer knappast bli lika mycket bär plockade. Ska staten ersätta också det bortfallet?
En slutsats borde vara given. Ska vi klara den gröna näringen och skogsbruket måste jobben uppvärderas. Det handlar om att förhindra exploatering av arbetskraft, men också om att skapa hållbara branscher.
—Mats Wingborg, ledare i Dagens Arena.