I en aktuell liten läsvärd bok. Angreppet, visar, inte minst genom aktuella exempel från Östeuropa, den socialdemokratiske journalisten Peter Gustavsson att arbetarrörelsens passivitet sannolikt är lika förödande som ödet för den legendariska grodans i vattenkastrullen, som lugnt ser på när man slår på kokplattan under den.
Politiska revolutioner förberedes som regel under längre tid än vad som syns för blotta ögat via våra media. Det gäller även kontrarevolutioner som den pågående. SD:s ledning tycks för närvarande vara betydligt mera medveten om denna sanning än socialdemokratin – trots att den gamle Ingvar Carlsson nu entusiastiskt deltagit i Katalys’ ABF-seminarium om Gustavssons bok – som indirekt också utgör en aning socialdemokratisk självkritik.
SD:s chefsideolog Mattias Karlsson har riktigt påpekat att ”politiken ligger nedströms kulturen” och SD har inte gjort Trumps misstag (?) att försöka storma sitt parlament eller nöja sig med att bygga ännu en handelshögskola. Det demokratiska i vårt samhälle har sedan mer än ett sekel kommit till genom verksamheten från arbetarrörelse, intellektuella, hyresgästföreningar, nykterhets och folkbildarrörelser, folkhögskolor och ett otal andra folkrörelser.
Det första som det svenska 90-talets högerregim angrep var förstås kapitalbildningen i löntagarfonderna men det första som Alliansregimen angrep efter segern 2006 var finansieringen av facket. Det medförde att en halv miljonen medlemmar lämnade LO. Läs Gustavssons bok – den är hemsk men nyttig.
-Hans Isaksson, inlägg på Clartébloggen