I över 100 år hade Sverige en växelverkan mellan ekonomisk utveckling och kortare arbetstid, men sedan 40-timmarsveckan etablerades år 1973 har ingen generell arbetstidsförkortning genomförts. Flera jämförbara länder har nu klart kortare arbetstid än Sverige.
40-timmarsveckan infördes i ett hemmafrusamhälle där nära hälften av alla vuxna kvinnor stod utanför arbetskraften. Sedan dess har sysselsättningsgraden ökat markant. Det är i grunden mycket positivt, men för ett typiskt hushåll har det inneburit en fördubbling av den totala arbetstiden. Det är inte hållbart. En modern och jämställd arbetsmarknad förutsätter ett moderniserat arbetstidsmått.
Alla håller inte med. Svenskt Näringsliv menar att en förkortning med 5 timmar per vecka skulle vara “förödande” och minska BNP med över 500 miljarder per år. Det är en invändning utan stöd i verkligheten.
Danmark har till exempel 37-timmarsvecka sedan 1990, dessutom ingår lunchen i regel i den betalda arbetstiden. Det skulle motsvara en normalarbetstid på 34,5 timmar i Sverige. Vill man uppleva Svenskt Näringslivs dystopiska skräckscenario kan man alltså åka till Köpenhamn.
Systematiska vetenskapliga översikter visar tvärtom att generella arbetstidsförkortningar inte skadar ekonomin. Flera studier indikerar snarast att arbetstidsminskningar från dagens nivåer kopplas till ökad tillväxt och produktion.
Även i offentlig sektor visar arbetstidsförkortningar mycket goda resultat. Det beror bland annat på att dagens heltidsmått ger ineffektiv schemaläggning med överlappande skiftgångar. Det huvudsakliga behovet inom välfärden är inte arbetstimmar – behovet är fler individer. Därför måste villkoren bli bättre.
Kortare arbetstid är inte ett hot mot kompetensförsörjningen utan tvärtom en del av lösningen.
För många skulle kortare arbetstid vara att sparka in en öppen dörr. Avtalen är redan kortare och flexibiliteten är stor. Men för majoriteten av landets arbetare är arbetstiden ofta hårt reglerad och måste inpå sista minuten utföras på plats. Att korta arbetstiden är en rättvisefråga.
Behovet av förändring är uppenbart. Med denna rapport vill vi bidra till en mer konstruktiv diskussion om vägen framåt.
—Malin Ragnegård, förbundsordförande Kommunal och Matilda Johansson, avdelningsordförande Kommunal Västerbotten, debattartikel i Västerbottens Folkblad.